Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

På vältrampade visstigar

Annons

Inge Mattsson var redaktör för boken i vilken Dan Anderssons 117 bevarade brev till Rebecka Svensson publicerades. I ljuset av att Mattsson rimligen har djupa och intressanta specialkunskaper rörde hans framträdande i Norhyttan i går, i vad han själv kallade ett minnesprogram, litet väl mycket allmängods.

Programmet innehöll också en mindre del biografisk information och recitation på temat Harry Martinson. Det är i år 100 år sedan Martinson föddes, så han är av den anledningen mycket aktuell, men Mattsson bekände att han inte hittat särskilt många beröringspunkt-er mellan de två författarna.

Möjligen hade ett berättarprogram kunnat ta sin utgångspunkt i att Andersson vad gäller bildningsgång blev en sorts föregångsman för de autodidakter som skulle bryta in på den litterära scenen 10-15 år efter hans debut, men Mattsson lämnade det därhän.

Mattssons program hade större kvaliteter i de litterära inslagen än i de musikaliska. Vad gällde Andersson trampade Mattsson de mycket väl upptrampade vis-stigarna.

Den nio år äldre Rebecka Svensson fick enligt Mattsson rollen som en mecenat och "biktmoder" för Andersson. Hennes uppmuntran och stöd var enligt Andersson själv avgörande för att Kolarhistorier kunde färdigställas och ges ut 1914. De träffades i Sundsvall i juli 1912 på en Godtemplarkongress, där Andersson närvarade som ombudsman, och kom att brevväxla så länge Andersson levde.

Svensson har beskrivit hur hon omedelbart slogs av Anderssons "intelligenta yttranden" och "hans väsens trollmakt". Andersson gjorde åtskilliga besök hos Svensson i Ronneby, men förhållandet befann sig hela tiden på ett platoniskt plan. Andersson konstaterade mot slutet av deras korrespondens att Svensson "levt för andra".

Mattsson har inte givit upp hoppet att Svenssons brev till Andersson någon gång ska hittas.

JENS RUNNBERG

Mer läsning

Annons