Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

På jakt efter barndomens ljus

Annons

Jag går med hunden i Jungfruberget och vi letar efter ljuset.

Jag känner varenda sten här. Varenda stig. Vartenda träd.

Här lekte jag som barn. Här tävlade vi på cykel vem som åkte snabbast backen upp till Teletornet. Det var Åke och Mats och Kent och andra. Det var drygt, även för tolvåringar.

Här byggde vi kojor i träd. Här kröp vi in i små grottor. Här plockade vi blåbär.

Då var skogen tätare. Och husen på andra sidan Lugnetleden var inte byggda. Inga lägenheter i Bojsenburg. Där var det också skog. Och ängar.

Vi fick lära oss, kanske av Slaktar-Gustaf eller av systrarna Sundberg efter Linnevägen, att Jungfruberget egentligen inte var ett berg, utan miljoner år tidigare var botten av ett hav, som då dominerade landskapet, långt, långt innan mänskliga varelser dök upp.

Kanske förklarar det hur berget ser ut. Massor av stenar. Stigar som borrar sig genom landskapet så fulla av småsten att man måste parera med fötterna vid varje steg.

Där finns enorma bumlingar också. Stenar som är tre, fyra meter höga. Vi klättrade ofta upp på dem för länge sen. Då var man herre på täppan.

Än i dag kan jag stanna vid en av dessa stenjättar och minnas hur det var för 40 år sen.

Hunden pinkar lite vid stenens fot. Ett litet, litet avtryck för framtiden.

Men redan då för länge sen letade vi efter ljuset.

Varje vår firade vi att ljuset återkommit. Vi gick en bra bit ovanför Jungfruberget, ovanför Sjulsarvet, till en utsiktspunkt som vi då kallade för punkt 309.

Det var då högsta punkten på den ljuvliga sidan av Falun. Längst där uppe stod ett par gamla tallar med yvig krona.

Men vi gick inte dit för att se på utsikten över Falun. Det gjorde man bäst då - och även nu - från toppen av Jungfruberget.

Nej, till punkt 309 gick vi för att se ut över nejden åt andra hållet, åt Sundborn och Svärdsjö och över delar av Runn. Från den här punkten, som i dag mer eller mindre är igenväxt, såg man sju kyrktorn och vårljuset var så skirt och mjukt att man bara inte ville ge sig av därifrån.

Vi längtar desperat efter ett annat ljus nu än det hårda, stålkalla vinterljuset.

Vi längtar efter vårens ljus - och bäst hittar du det i Jungfrubergets sluttningar, eller högre upp i naturreservatet Lugnet, som Hasse Sundberg, mannen som lagar instrument på Högtäkt, så väl bevarar med sina älskade får.

Förr strövade vi här i maj för att höra den första göken. Den kom oftast från väst.

Vi lyssnar efter göken nu också. Nu är det för tidigt. Men i maj kommer denna skygga fågel hit, en fågel som så få har sett, men som sprider ett välbefinnande med sitt ho-ho.

Ljuset får vi då på köpet.

Inget går upp mot vårljuset på morgnarna i dessa trakter, där man som barn har lekt.

Det skulle vara det ljus då, som man hittar när natt övergår i tidig gryning på de skotska öarna Skye och Shetland.

När detta ljus träffar det gröna landskapet får man en färg som inte finns på någon färgskala.

Simmer dim kallas ljuset av öborna, ett arv som dessa väderbitna fått av våra nordiska vikingar.

PELLE MALMBERG

Mer läsning

Annons