Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

På den tiden var det en lust att leva

Annons

Återigen en cyklon av minnen från Fryksås under efterkrigsåren på 1940-talet. Jag hade vid elva års ålder stora lappar på byxknäna och mina strumpor var omsorgsfullt stoppade.

På den tiden försatte mödrarna inte en enda möjlighet att lappa och laga barnens klädespersedlar. Att köpa nytt jämt och ständigt var otänkbart. Anmodad därtill av Mästerfis-karen, den femtonårige Bonäsynglingen med eget salongsgevär, korrigerade jag metspöt: Sänke och flöte avlägsnades. Kvar blev endast en mindre krok än abborrkroken och björntråden.

Ty nu hade abborrarna i Rädsjön fått vika ner sig för småöringarna i Bjusvasslan. Det var ett utomordentligt avancerat mete som förestod. Betan med kroken som fastnade i min nacke hade gjort mig till en fullfjädrad fiskare, nära nog i klass med Mästerfiskaren själv. Dessförinnan hade Mästerfiskaren lagt i några mjärdar i Rädsjön och skjutit bom på en gädda med sitt salongsgevär (22 cm lång).

Insmetade med ohälsosam djungelolja mot myggen smög vi längs den glatt kvillrande Bjusvasslan med våra metspön. Doppade försiktigt den maskade kroken och lät den följa med strömmen, vilket krävde mjuka och smidiga, nästan ömsinta, handleder. Plötsligt ett tveklöst napp av en liten öring. Så där höll vi på dagarna i ända. Öringarna togs hem i triumf och stektes av Mästerfis-karens ömma moder.

Mellan fisketurerna cyklade vi besinningslöst i högsta fart ned för backarna från Fryks-ås och vidare till Våmhus och Bonäs. Tittade på segelregatta, kastade oss åter på cyklarna och trampade mödosamt tillbaka till Fryksås på det blåa bergets topp. Det är märkligt hur stark man var, trots sin blygsamma ålder. Outslitlig rent av.

En enda gång har jag misslyckats med att cykla till Fryksås. Det var tidigt en vår då vägen var en enda lervälling. Som sällskap hade jag ett krigsbarn från Tiel i Holland, jag minns ännu hans förnamn: Ko. Cyklarna fastnade i geggamojan. Bara ett stenkast från Fryksås var vi helt slut. Det var mycket befriande att få cykla utför hem till Orsa, där jag fick bannor för min överambitiösa utflykt.

Varför sökte vi oss i dessa unga år och i ett så uselt cykelföre till blåbergets topp? Var det för att se hur det såg ut på andra sidan? Vi var kanske oförklarligt nyfikna på vad den stora världen bortom vår horisont, begränsad av Siljansringens skimrande sluttningar, hade att erbjuda. För krigsbarnet Ko var drivkraften kanske starkare. Skulle det fjärran belägna hemlandet kunna skönjas på andra sidan?

Emellertid: Aftnarna på Fryksås avslutades med hämtning av spenvarm mjölk direkt från Mästerfiskarens moders handmjölkade vita kor. På morgonen kunde min moder skumma av häpnadsväckande stora mängder grädde. Det var en lust att leva!

Matts Dahlström

Mer läsning

Annons