Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

På 40-talet fanns inga stängda dörrar i Orsa

Annons

Den tioåriga gossen och hans kamrater framstod i medio av 1940- talet som för evigt förlorade för Orsas jämnåriga flickor "i dygden den fina", dessa "ädela rosor och förgyllande skrin", som de beskrivs i folkvisan Kristallen den fina, från Skattungbyn. Det var mycket riktigt så att pojkarna nära nog på heltid ägnade sig åt maskulina lekar, de kunde med fog kallas pojkgrisar, men det uppstod tillfällen då Orsakullorna var med i den rödkindade purunga turbulensen.

Gossarnas flickvänner "i denna här byn" var, bland andra, Lisbeth Nylén, Monica Åslund, apotekarens dotter Gunilla, samt den finska krigsflickan Majri. Vår lille krabat erinrar sig att han sommaren 1946 plockade hallon tillsammans med Lisbeth Nylén i närheten av nuvarande Lillåhem. Lisbeth Nyléns moder ropade in barnen och bjöd på förfriskningar. Monica Åslund imponerade på telningen med sin konstnärliga talang och sitt vänliga sätt. Hennes teckningar var mycket vackra, tyckte gossen. Gunilla och Majri deltog med emfas i badstunderna i den extremt långgrunda Orsasjön.

Oförglömliga dagar då flickorna ännu bar hårband och vackra klänningar (aldrig jeans) och inte tuggade tuggummi eller hade tillgång till mobiltelefon och kreditkort.

O dessa paltbrödsdagar! Paltbröden hängde på en stång i taket, den kolsvarta stekpannan fräste muntert när fläsket stektes. Den frugala måltiden var smaklig och nyttig. Men Orsagossen avskydde den äckliga torskleveroljan som modern hällde i vällingen. Han motade oljan mot ena sidan av tallriken och försökte sleva i sig okontaminerad välling. Men modern var snabb att tillrättavisa sonen: Torskleveroljan skulle inmundigas till sista droppen . Ack, ingen lyxig hallonsmak på den AD-vitaminen. Hur svårsväljd var inte den "medicinen"!

Han avundades luffarna som kom vand-rande till Orsa och tiggde mat. Moderns hjärta klappade för dessa, som hon uppfattade dem, barfotabarn i livet. Därför gjorde hon i ordning smörgåspaket åt luffarna. Hon krävde ingen motprestation av landsvägarnas riddare. Luffarna slapp i alla fall torskleveroljan, konkluderade pojken med barnets sanslösa logik.

Emellertid var morfadern strängare mot luffarna när de kom till huset i Trunna.

- Jadå, du skall få mat. Men först måste du hugga en korg ved, förklarade morfadern.

Luffarna tredskades aldrig utan villfor mangrant morfaderns önskemål.

Det fanns inga stängda dörrar i Orsa på 1940-talet. Intet knackande eller ringande. Det var bara att öppna dörren och kliva in. Storstadens överkultur, med dess knackningskrävande konvenansfasoner, var okända i Orsa. Orsabarnen var välkomna överallt utan krusiduller och upplevde alltså en gränslös frihet under uppväxten. Gossen kunde också ta sig ner till Lillån och fiska utan att bli bortjagad av husägare längs ån. Tvärtom välkomnades han av Lillåborna. Orsabornas vänlighet och generositet mot 40-talsbarnen betydde mycket för att överbrygga åldersklyftan, det skapades en samhörighet mellan barn och vuxna som man inte skådar så ofta.

Psalmsång, morgonbön - men ingen skollunch som man kunde kasta i sophinken och gå till skräpmatsrestaurang och kompensera. Medhavd matsäck gällde i Orsas folkskola "Älsken sanning och frid". Matsäcken bestod av smörgåsar och mjölk i en flaska med porslinsknopp. Vi satt på bänkarna utanför lektionssalen och förtärde vårt dagliga bröd. Sedan var det brännboll eller skridskoåkning som gällde fram till nästa lektion.

Orsaelever som inte kunde tillgodogöra sig utbildningen, hade intet individuellt program att fördriva skoldagarna med. Dessa "olycksbarn" fick gå ut i livet och arbeta. Men de blev omhändertagna på bästa sätt, inte av myndigheterna utan av privata arbetsgivare i Orsa. Pojken minns att en några år äldre yngling fann sin plats i livet hos en sopåkare. Ynglingen blev, trots förlorade skolår, en väl ansedd Orsabo och på hans femtioårskalas deltog Orsa kommuns honoratiores med gåvor och hyllningstal.

MATTS DAHLSTRÖM

Mer läsning

Annons