Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Öppen famn för andras ungar

Annons

När han talar om baksidan menar han aldrig barnen, utan andra nödvändiga kontakter som familjen inte alltid styr över, som träffar med psykologer och social-

sekreterare och andra.

Hans och Annelie Nilsson har familjehem. De har haft sju fosterbarn de senaste fem åren. Nu bor tvååringen Kim från Borlänge och en tonårig flicka från Falun i det röda huset i Hovänget i Gagnef. Där ryms också tre egna barn som är 21, 18 och 15 år gamla.

Fosterbarnen har de till låns, de stannar olika länge, allt ifrån en månad till för alltid.

Lille Kim fick familjen ta hand om som nyfödd. Han kom som en yrvind och nattsömnen flög sin kos. Första förfrågan kom fredagen innan älgjakten.

- Beskedet fick jag på måndagen när jag satt på älgpasset, jag blev så glad att jag grinade, säger Annelie. Kim kom några dagar senare direkt från BB, tillsammans med sin mamma och en socialsekreterare. Hon har god kontakt med pojkens mamma, de träffas och fikar så ofta det går.

Genom åren har Nilssons fått en riktig storfamilj. Förutom barnen lär de känna deras föräldrar, morföräldrar och farföräldrar.

- Det snurrar i huvudet ibland. Det blir som att få en jättestor släkt, förhoppningsvis får man vänner för livet. Det är viktigt att ha goda relationer med de biologiska föräldrarna, att bli godkänd av dem, säger Hans.

En del föräldrar välkomnar stödet när barnen blir placerade i familjehem. Andra kan ha svårt att acceptera att någon annan kan ta bättre hand om deras barn.

Att vara fosterförälder är en ständig balansgång. Det ger nya positiva kontakter, men kan också innebära svåra separationer. Ett av de forna fosterbarnen oroar sig Annelie för.

- Det är jobbigt. Jag försöker tänka att det hon fått när hon bott här kan ingen ta ifrån henne, man hoppas att det är en tillgång som hon har med sig, säger Annelie.

Det var fem år sedan som Nilssons började som familjehem. Då hade de funderat länge. Hans arbetar på socialförvaltningen i Gagnef och ser behoven.

- Och när jag tränade ungdomar i fotboll och hockey såg jag många som mådde illa, berättar han.

Annelie och Hans gick en så kallad Pride-utbildning med tio träffar och hela familjen intervjuades och utreddes. Barnen måste ju också vara med på det hela.

- De är god draghjälp och fungerar som förebilder, säger Hans.

Han och Annelie åker gärna på seminarier och annan vidareutbildning. Handledning har de var femte vecka, den är viktig. Där

får de en möjlighet att snacka av sig och resonera kring problem.

Nilssons är också kontaktfamilj åt ett barn som bor där någon helg i månaden, och genom jobbet på socialförvaltningen är Hans kontaktperson åt flera ungdomar.

Ett tag var de också jourfamilj.

- Det blev för tufft, och är svårare när man har egna barn hemma. Barnen som kommer är trasigare och kommer med kort varsel. Det pågår en utredning hela tiden de är här, med ett ständigt spring av advokater, psykologer, socialsekreterare med flera, säger Hans.

Annelie trivs med att arbeta hemma. Förr städade hon på Konsum, men det slutade hon med när fosterbarnen kom.

- Jag tycker om att känna mig behövd och ha ett öppet hus, fullt med ungar och ungdomar omkring mig, säger hon. Vi hoppas att fler familjer öppnar sina hem för barn som har det svårt, behovet är stort.

Mer läsning

Annons