Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Önskerepris på Dans museum

Annons

20-talet ljusa akvareller pryder väggarna, samtliga hållna i en ton som låter en ana en positiv konstnär, en människa som gärna lyfter fram det fina i tillvaron.

- Jovisst är det så, erkänner konstnären när hon kommer vandrande i snömodden för att ta emot publik och press.

Hon är visserligen en personlighet som uppskattar tydligt markerade årstider - är det vinter SKA det vara snö - men nu börjar hon tycka att det är för mycket av "det goda" (snön).

Hon längtar, som så många andra till våren, och hennes bilder är en ordentlig knuff fram emot ljusare dagar.

Elvi Lentz konstnärliga budskap är inte att ta fel på. Hon vill glädja människor, få dem på gott humör. Det handlar om bilder som är en sorts gympa för själen.

Får man sen höra henne själv, på sitt lågmälda sätt, berätta om sin syn på bilderna och tillvaron så mår man garanterat bra när man häver sig ut på Engelbrektsgatan igen för kampen mot snålblåsten.

Den här gången handlar det motivmässigt mycket om blommor. Blommor och frukter.

Men hon pratar lika gärna om djur, förhör sig om redaktörshundens kondition och för ett engagerande samtal om sidensvansarna utanför.

- De är så otroligt vackra med sina gula teckningar, man vill känna på dom, säger hon om de fåglar som de senaste veckorna suttit i Ludvikas buskar i tusental och ätit bär och frukter.

Man vill gärna att ett samtal med Elvi Lentz ska utvecklas till en monolog.

Lika väl som hon formulerar sig med pensel och akvarellfärger, lika väl formulerar hon sig verbalt.

Som så många andra invandrade människor använder hon språket bättre än infödingarna.

I år har Elvi Lentz varit Ludvikabo i mer än ett halvt sekel.

Det var alltså drygt 50 år sedan (1950) som hon kom från Italien till kyliga men vackra Sverige.

Den del av Italien som var hennes hade intagits av Tito och då kände hon och hennes man att det var hög tid att dra i väg.

Att det blev Ludvika var något av en tillfällighet.

Här, och i Västerås, fanns jobben vid den tiden.

l Ludvika har hon, bland annat, varit verksam som småskollärare i Persbo innan hon gick i pension och kunde ägna sig åt att måla den älskade svenska naturen.

Även om just tisdagen 4 februari 2003 knappast kommer att skrivas in i hennes privata historia som Årets Vackraste Dag.

Åtskilliga Ludvikabor har Elvi Lentz att tacka för många fina stunder och kloka ord.

- Man tänker ibland på att man varit verksam med barn under lång tid.

Det händer att man hör någon skrika "hej fröken!" på stan och man ser en 1,90 meter lång karl, med tre barn, som en gång var ens lilla elev, skrattar Elvi.

Gå och se hennes positiva bilder på Dan Anderssons Minne.

Snöskoveln kan vänta.

BERTIL DANIELSSON

Mer läsning

Annons