Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Om att redan vara gubbe

Annons

Kurerade dagen före med mängder av apelsinjuice, chips och guvetvad. På tv:n trav. I soffan jag.

Telefonledes beklagade jag min eländiga situation för macho-Jonas. Han mente att jag skulle söka förklaringen i faktumet att jag faktiskt har slagit in på vägen som oundvikligen leder till gabardinbyxor, tvärdjupa lördagsgroggar och pensionsfonder lika intressanta som det Mick Jagger gjorde när han vägrade inse att han faktiskt är Mick Jagger.

Jag har aldrig tänkt så, att jag åldras, att jag blir äldre och äldre för varje bokstav jag skriver.

När jag var fjorton ville jag bli femton så fort som möjligt för att få köra moped, och när jag blev femton var det artonårsstrecket som hägrade, och när jag fyllt arton blev jag tjugo över en natt. Och som ung sång-å-dansman finns bara nuet, pulsen, inget annat.

På två sekunder slog macho-Jonas sönder idyllen. Han sa:

- Dan efter hattrullning, den blir bara värre och värre för varje år som går, det är ålderdomen du känner av.

Han skrattade inte. Rösten var full av medlidande. Han lade in en snus, jag hörde knäppet i dosan. Tystnaden välsignad. Innanför pannbenet, i höjd med vänsterögat, sparrade nån liten djefvul mot allt den inte borde tampas med.

Insåg att tecknen finns överallt i tillvaron; jag är på god väg att bli gubbe.

Se bara på magen, den är rund och, framförallt, hård som en matchfotboll. Gubbvarning.

Då jag läser sitter jag gärna i en knarrande skinnfåtölj med fårskinnstofflor på fötterna, filt över benen och gärna en tröja över axlarna mot det förbaskade draget från balkongdörren. Typiskt gubbeteende.

En snabb blick över skivsamlingen ger också solklart besked: gubbe. Nick Lowe är gubbrock. Men himmelsk gubbrock. Eldkvarn är svensk sån. Och Springsteen är ingen ungdom.

Om nån frågar mig om min favoritfilm alla kategorier svarar jag Maffiabröder. Robert De Niro har ju en av huvudrollerna, han är... gubbe.

För att inte tala om maten jag inte skulle klara mig en vecka utan. Kokt potatis med fläsk och löksås är gubbmat, javisst.

Kläder? Jodå. Jeans, t-shirt och svarta skor, det är uniformen. Komplettera med en brun skinnpaj så är det jag som står framför dig. Eller om du har tur, Elvis Costello. Medelåldersgubbigt.

Och om du visste hur jag röstade i söndags skulle du definitivt kalla mig askgrå stofil.

Sen är det ju det där med alla de dagliga vanor som har kommit smygande på senare år: kvällstidningsläsningen, ögongnugget precis efter första inslaget i Sportnytt, telefontjatet, den kopiösa kaffedrickningen, bullätningen, viktkollen, blomvattningen, skåpätandet, brevsprättningen (bara räkningar), lyssnandet på P1-program som Tendens...

Det bor en gubbe i min kropp.

Dock har jag inte hemfallit åt att med vidöppna korpögon hasa fram om helgmorgnarna i spänd väntan på morgontidningen. Den brukar jag fixa i trapphuset direkt från budet när jag ramlar hem från krogen.


Och för övrigt...
...tackar eder spaltmakare för alla tips om hur skrivkrampen ska övervinnas. Slumpordsgeneratorn på nätet har jag dock inte vågat prova, men tack ändå, Siw.
...läser jag att Mando Diao, Borlängebandet, ibland flyr till i en timrad stuga vid sjön Molnbyggen utanför Leksand. De vill ha lugn och ro där, vad jag förstår. Själv firade jag midsommar vid nämnda pöl för ett par år sen. Märkte aldrig av nån stillhet då.


Energi:
Jan Myrdal (kaxig gammal farbror).


Oenergi:
Ollonborre (gräsmattans fiende numero uno).

Mer läsning

Annons