Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ojojoj- Ego Boy...

Annons

För drygt 30 år sen stod jag på Solvallas travläktare och upplevde ett magiskt ögonblick.

Dalahästen Ego Boy, tränad och uppbygd i den vackra naturen runt Rättvik, vann Elitloppet - det finaste en travhäst kan vinna.

Den lille tränaren och kusken Ingemar Olofsson, kärv och fåordig, satte övriga stjärnor på plats och hela Solvalla kokade av upphetsning.

Tiotusentals människor skrek:

- Ego Boy, ojojoj.

Under några år dominerade den här hästen utrymmet på tidningarnas sportsidor i Dalarna.

Det skrevs lika mycket om Ego Boy som om Leksands hockeylag och Brages fotbollslag. Ego Boy var en saga, som hämtad ur Rekord-Magasinet. Egentligen skulle han ju gå till slakt.

Men i ett sista desperat försök att få honom att trava ordentligt - den förre tränaren lämnade tillbaka hästen till ägaren i Orsa med orden: "Låt honom gå på en äng, någon travare blir han aldrig" - fick Olofsson ta hand om honom.

Och resultatet vet vi.

Dag för dag, sista halvåret innan Elitloppet, följde tidningen Ego Boys varje steg. Intresset för honom var enormt.

Han hade varit skadad och gjorde comeback i ett mindre lopp på Gävlebanan en smällkall vinterdag. Sent, sent på kvällen startade hästen och för första gången lät Ingemar Olofsson hästen få fria tyglar. Och ärrade travkännare har aldrig sett något likande som utspelade sig då.

Ego Boy låg medvetet 50 meter efter alla andra hästar i fältet när Ingemar gav hästen OK. Och Ego Boy formligen flög fram och vann loppet med 100 meter och hans tid var sensationell.

- Då förstod jag att han kunde vara med bland de breda gossarna, sa Ingemar efteråt.

Efter triumfen på Solvalla i Elitloppet kom Ingemar med Ego Boy i hästfinkan på släp hem till Rättvik, en sanslöst vacker vår/försommardag.

Tusentals människor stod efter infarten till samhället och väntade på ekipaget. Ville hylla de nya hjältarna.

- Jag trodde det var auktion när det var så mycket folk ute. Inte trodde jag att de väntade på mig, sa Ingemar med tårar i ögonen.

Förr var travet mera romantik än i dag.

Då kunde en liten tränare med små resurser slå sig fram till toppen. Med genialt enkla träningsmetoder - Ego Boy fick ofta springa på skogsvägar runt Springkällan - gick det att få fram världsstjärnor även ute i landsorten.

I dag är det nästan omöjligt.

Travet har blivit en miljardindustri - där endast de stora, penningstinna överlever.

För alla andra är det en förlustaffär.

Jag känner en vanlig kille som tränar hästar på sin fritid. Ofta anslår han åtta timmar för en start med sin häst: resa dit, värmning, lopp, resa hem. Ibland kommer han hem med pengar. En femhundring för en femte-plats. Det räckte inte ens till bensinen. Ofta vinner han ingenting.

Men den glade amatören tränar vidare med sina ögonstenar, hästarna. Hur orkar han?

Påsk är av tradition topptrav på Romme. Så också i dag.

Victory Tilly startar, en häst som sprungit in nära 40 miljoner kronor. En publikmagnet, givetvis.

Men jag längtar efter en ny Ego Boy...

PELLE MALMBERG

Mer läsning

Annons