Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Öfre Gäldet och andra överraskningar

Annons

Så här i halvtidspausen av året vill jag passa på att tacka som hört av er med synpunkter på det jag skrivit. Speciellt som det handlat om glada och värmande tillrop. Några har jag haft möjlighet att besvara, andra som skickat

e-post och vanlig post får här ett kollektivt tack.

Den krönika som jag fått flest reaktioner på under det första halvåret, om någon undrar, är den om skotten i Östanbjörka.

I bland kommer det frågor. En har flera läsare ställt, nämligen var Öfre Gäldet - som står under bilden - ligger. Gissningarna har varit många och för mig riktigt roande. Alla har varit fel. Nej, Öfre Gäldet är ingen liten by i finnmarken eller storskogen eller någon annanstans.

Det är en gammal beteckning på övre Västerdalarna, det vill säga socknarna Malung, Lima och Transtrand. Namnet finns belagt från 1500-talet, men användes främst på 1600- och 1700-talet. Ett gälde var lika med ett pastorat.

I sammanhanget kan noteras att även Yttre Gäldet fanns. Det omfattade Äppelbo, Järna, Nås och Floda.

Hoppas att förklaringen till Öfre Gäldet blev en överraskning för en och annan läsare. Själv gillar jag överraskningar, men som jag skrivit i tidigare krönikor är det numera sällan man blir överraskad.

Midsommaren blev ett sådant exempel. Förr i världen så laddad med förväntningar och förhoppningar. Någon gång infriade, för det mesta inte. Eller som kollega Danielsson sa förra veckan: Så skönt att man inte längre är tjugotvå och tvingas flänga runt på en massa festplatser.

Numera kan man midsommaren. Så är fallet även med helgens andra stora högtid: Bruce Springsteens gästspel i Göteborg. Den allra första gången, 1981, var mina förväntningar stora. De infriades med råge på ett knökfullt, svettigt och saligt jublande Johanneshov.

I söndags var det dags igen. Nya och än en gång infriade förväntningar.

Men överraskad? Knappast, trots att rockikonen blivit till åren kommen och numera är rik som ett troll. Ändå kan han fortfarande mana fram den gnista jag sett flamma upp till bländande eldhav på flera konserter allt sedan den där gången i maj 1981.

Visst är han den störste som stått på en rockscen när han har sitt E Street Band med sig. Men det är ingen överraskning längre.

Av exemplen att döma kan kanske någon tro att en överraskning för mig måste vara något storslaget, något som i kraft måste överträffa allt annat jag upplevt. Fel. Det stora kan lika gärna finnas i det lilla. Någon som visar en dittills dold egenskap, kanske ödmjukhet eller empati.

I samband med tågresandet nyligen i Frankrike, noterade jag en sällsam upplevelse. På andra sidan gången satt en ung, mörkhyad och - förstås - fransk-

talande familj. Den lilla dottern, ett under av gullighet, hölls sysselsatt så att hon inte skulle ledsna.

Till slut var alla lekar lekta. Då tog mamman upp dottern i knät och började sjunga barnvisor. På klingande ren norska!

Man ska inte tro att man redan sett och hört allt. Inte ens om man kommer från Öfre Gäldet.

BO JOHANNESSON

Mer läsning

Annons