Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Och solen har sin gång av Carl-Johan Bergman

Annons

I varje spalt av varje spaltmakare med aktning får ni under den närmaste tiden dra i er röken från den årstid som för bara någon dag sen så bryskt kom, såg och segrade.

Alla, absolut alla, som skriver prylar behäftade med fet bildvinjett, nämner någon gång det nyss anlända mänskliga helvetet i sina meningar.

Jag tassar omkring ämnet. Men du vet att det är hösten jag snackar om, den fruktansvärt vedervärdiga blöthösten.

I går kom den på allvar.

Fucking september. Åmål är ingenting jämfört med september.

Det duggregnar när jag wrajtar det här, det kommer att duggregna i all evighet.

Endast på film kan jag acceptera höstar. Eller i deckarböcker, särskilt i sir Arthur Conan Doyles historier om mästerdetektiven Sherlock Holmes.

Det är elementärt, min käre läsare.

Jag skulle själv ha funnit för gott att sitta med buttig penningpung i en våning högt över Baker Street i 1800-talets London och kvällarna i ända druckit orientaliskt the och rökt pipans jazziga tobak.

Vilken tillvaro.

Men så kan man ju inte tänka. En annan är för fridfull för att ladda snuggan med annat än whiskyspetsad Borkum Riff.

Den blandningen blev jag förresten pålurad av Bull, den andra delen i tobaks- och spelbutikens ägarduo. Han ansåg den anstå en sådan som jag. Fråga mig inte varför.

Bull är för övrigt en av de två rådgivare jag håller mig med på penningmarknaden, P-sson på banken är den andre.

De har sin egen syn på mina likvida tillgångar, den ene, Psson, tycker om säkra, långsiktiga investeringar medan den andre talar sig varm för att lita på stundens ingivelse.

Därför blir det ofta Bull jag lyssnar på.

Varje lördag, året om, satsar jag i hans fond, ATG-fonden. Tyvärr lika vinstgivande som en Ericsson-aktie. Typ.

Jag kom ifrån ämnet. Det är en dödssynd i det här jobbet.

Det var alltså den surmulna gråhösten den här spalten skulle handla om.

Jag vet inte vad jag tycker om den, förutom att den är mitt stora hatobjekt vid sidan om hårdrock, bruna manschesterkavajer och imiterad stockholmsdialekt.

Hösten är kommen. Naturen gör som den vill. Och...

...ni ogillar slutknorrar. Det gjorde jag också som nattredigerare, eftersom det alltid var sådana rader som ställde till det för en sekunderna före deadline. Som sportjournalist älskar jag dock såna. Och som krönikör får jag tuppjuck av dem.

Här kommer den, slutknorren, stulen nästan rakt av från Papa Hemingway himself:

Solen har sin gång.

Det är det enda vi kan vara fullständigt säkra på.

Och för övrigt...

...är stenen i rullning igen. Rolling Stones världsturné har startat. Om jag gissar rätt är sportredaktör
C-sson i ett lyckorus för tillfället.

...förstår jag mig inte på Kicki Norman i Aftonbladet Puls. Fredrik Virtanen, kom tillbaka, allt du
har skrivit är förlåtet. Till och med din krönika om Lundell och hans artistskap.

...kan eder spaltmakare andas ut och släppa ut magen igen: han får ett signerat ex av
författardebutanten Malin Hedins generationsroman, Fjäril utan vingar.

Energi:
Musikjournalen (radioprogram).

Oenergi:
Carina Rydberg (svååår författarinna).

CARL-JOHAN BERGMAN

Mer läsning

Annons