Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Nu veten i om önska

Annons

Fråga: Jag har en god vän i Frankrike som gärna försöker skriva på svenska, men i senaste brevet undrade han varför jag skrivit "God Jul önskar Barbro och Jan." I hans svenska ordbok står: infinitiv = önska, i presens = jag önskar men vi önska. Själv har han skrivit "Vi och våra barnbarn önska er En God Jul" och han undrar om det är fel. Vill ha hjälp att reda ut fallet då jag själv inte är så bra på grammatik.

Svar: Detta är ett fall där ni båda egentligen har rätt. Din franske vän har en äldre ordbok, för under 1900-talet har de plurala verbformerna successivt försvunnit ur vårt skriftspråk.

Från 40-talet använde de flesta författare enbart singulara verbformer och 1951 gav Skolöverstyrelsen riktlinjer till skolorna att "singularformer av predikatet får användas även vid pluralt subjekt". 1952 råddes i ett PM till användande av singulara verbformer vid författandet av propositioner till Riksdagen och 1966 beslöt Högsta domstolen att inte längre använda verbens pluralformer.

De verbformer vi använde i skriftspråket var för 100 år sedan en form för singularis (jag, du, han, hon önskar) och en för pluralis (vi, ni, de önska), men att vi "tappat" pluralisformen är bara en anpassning till talspråket.

Redan i början av 1800-talet konstaterar C. G. Leopold att man "i dagliga talet säger vi älskar, ni älskar, de älskar" i stället för det "riktiga" vi älska, ni älska, de älska.

Språket i Bibeln i 1917 års översättning var redan ålderdomligt när den gavs ut, för där finns en ännu äldre verbböjning. Där böjer man verben på detta sätt: jag önskar, du önskar, han/hon önskar, vi önska, I önsken, de önska.

Vårt pronomen "ni" har förresten uppstått på så sätt att n:et i slutet av verbformen har hoppat över till pronomenet: "veten I?" blev "vet(e) ni?".

Fråga: Jag vill veta vad förleden Bi står för i ett antal ortsnamn. I det här fallet avser det Billingsnäs där närliggande sjö kallas Billingen. Intressant att veta.

Svar: I det här fallet är det inte Bi- som är förled, utan sjöns namn har tolkats som ett ursprungligt *Bildinger, bildat till fornsvenska bilder "(plog)bill", vilket skulle syfta på sjöns form. Udden Billingsnäs skjuter ut som en plogbill. Annars finns det ett dialektord billing "tvilling" som ligger till grund för berget Billingen i Västergötland, då berget delas av en dalgång och alltså har två delar, tvillingar.

Bi- kan emellertid i andra fall vara ett förled, i till exempel biennal, bieffekt, bigami. Detta bi- kommer från latinets bi- "två-, tve-, tu-" och betyder "två-" eller "sido-". Betydelsen "sido-" har uppstått sekundärt ur betydelsen "två-". Det är lätt att tänka sig att om man har två effekter, så är den ena en huvudeffekt och den andra en sidoeffekt.

Fråga: Hej! Jag läste i bonus om knoparmoj. Ett hemligt språk som vi använde på 50-talet var p-språket där vi repeterade varje vokal med p framför. Exempel mitt namn Margareta kunde låta så här Mapargaparepetapa. Har ni hört det förut?

Svar: Det här kände jag inte till. Själv använde vi rövarspråket, där man fördubblar varje konsonant och sätter in ett o mellan de två konsonanter man då får, till exempel blir Margareta då Momarorgogaroretota.

Hör gärna av er och berätta om hemliga språk ni använt/använder er av.

BARBRO

Mer läsning

Annons