Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

"Nu vet jag hur det känns!"

Annons

Sophie har varit gravid i 42 veckor. Magen är tung och spänd. Som läkare och blivande specialist på graviditet, förlossning och mödravård är förväntningarna extra höga inför den första egna förlossningen.

- Jag vet ju hur en förlossning går till, vad som händer i olika skeden och varför. Men jag vet också att alla förlossningar är olika och att alla kvinnor upplever smärtan olika.# Det ska bli väldigt spännande att se hur jag själv reagerar.

Att vara gravid och läkare på Kvinnokliniken har varit mycket positivt, upplever Sophie.

- Jag har ju dagligen omgett mig med expertis, det har varit jätteskönt. Dessutom har vi ett positivt klimat på kliniken, med en sund inställning till graviditet och mammaledighet. Faktum är att vi är fem kvinnliga läkare på kliniken som fått barn under ett år.

Sophie tycker att hon genom sin egen graviditet fått lättare att känna empati för sina patienter.

- Framför allt i början av graviditeten kände jag att jag blev mer involverad och delaktig i mina möten, till exempel med kvinnor som fått missfall. Ibland befann de sig i samma graviditetsvecka som jag själv. Då är det klart att jag kände extra starkt för dem.

I sin egen graviditet känner hon dock att hon ställt läkarrollen åt sidan.

- När jag går till min barnmorska, som jag i yrket arbetar med sida vid sida, försöker jag att bara vara patient, säger hon. Även om jag kanske är en ovanligt observant sådan. Jag tycker inte att man ska vara sin egen doktor.

Med all kunskap om graviditet och förlossning finns också vetskapen om riskerna. Men Sophie tycker inte att det har påverkat henne så mycket.

- Jag vet ju att nästan alla graviditeter är normala och går bra. Och eftersom min graviditet har varit komplikationsfri har jag inte behövt oroa mig. Men hade jag råkat ut för någonting, till exempel en havandeskapsförgiftning, hade jag naturligtvis blivit extra orolig.

- Men man blir lite dum också, säger hon. Ens egen graviditet går inte att jämföra med en patients. Som läkare kan jag träffa en gravid kvinna, lugna henne och ge henne förklaringar till sin oro. Men sedan kan jag reagera likadant själv i min egen graviditet. Då kan jag behöva höra av en annan läkare det jag själv nyss förklarat för en patient.

Att föda sitt barn på jobbet tycker hon inte ska bli konstigt.

- Jag ser det bara som en fördel att jag känner dem som jobbar omkring mig. Jag vet att de är väldigt duktiga och det gör att jag känner mig trygg.

Sent en måndagkväll föds sonen Simon. Efter 42 veckors graviditet och en 25 timmar lång förlossning är Sophie en stor erfarenhet rikare.

- Det var en otroligt häftig upplevelse, säger Sophie. Men det var verkligen inte alls som jag trodde. Jag trodde inte att det skulle ta så lång tid och jag trodde inte att det skulle göra så ont. Det visade sig att jag helt enkelt inte hade kunnat föreställa mig hur det var innan.

Sophie tycker att det var lärorikt att för henne som läkare uppleva en förlossning som patient.

- Det var väldigt intressant att se effekten av lustgas och ryggbedövning. Sedan var det roligt att se kollegorna ur ett nytt perspektiv också, säger hon. Vi hann med hela fyra skiftbyten och tre olika barnmorskor. Alla var suveräna.

Under ett skede i förlossningen kallades en läkarkollega till Sophie in med exakt samma yrkesroll som hennes egen. Det var när barnets hjärtljud, efter 24 timmar, gick ned något som barnmorskan kallade in en jourläkare med en sugklocka. Sophie tycker inte att hon agerade på något särskilt sätt under förlossningen för att hon är läkare men sambon Arne invänder:

- När sugklockan rullades in sa Sophie ifrån och en diskussion uppstod som jag upplevde var två kollegor emellan. Den kan jag inte föreställa mig skulle ha uppkommit om Sophie varit en "vanlig" förstföderska.

- Jag önskade så innerligt att jag själv skulle få krysta fram mitt barn, utan hjälp från en sugklocka. Jourläkaren bestämde då att vi först skulle ta ett prov för att se hur barnet mådde och det visade att han ändå mådde bra och vi slapp sugklockan, säger Sophie. Men jag hade aldrig nekat sugklocka om det funnits en risk för barnet och det skulle heller aldrig läkaren ha tillåtit. Hon skulle ju aldrig ha låtit mig få sista ordet bara för att jag är läkare.

I diskussioner om smärtlindring, tycker Arne också att Sophie agerade som läkar-Sophie.

- Där visste du ju precis vad allting var. Men i utdrivningsskedet var det privatpersonen Sophie som födde barn och ingen doktor, säger han.

Tror då Sophie att förlossningen kommer att förändra henne i yrkesrollen?

- Absolut, säger hon. Nu vet jag verkligen vad man går igenom och det kommer att bli lättare att identifiera sig med patienterna. Det är alltid bra att ha varit i den emottagnade rollen. Det är en lärdom i sig för en läkare att vara på den andra sidan.

ANNA KLINT

Mer läsning

Annons