Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Nu skä vi tal´säfska

Annons

-Jo, visst är det så. Det kom värmländska smeder och annat bruksfolk till bruken i Fredriksberg, Strömsdal och Gravendal och de hade sin värmländska med.

PRO-folket i Fredriksberg är tämligen enigt på den punkten.

Dessutom är man ense om att bygdens dialekt ska bevaras.

Eero Mäkivierikko, ordförande, drar sitt strå till stacken genom att blanda in en äkta säfston i sin hembygds tungomål från trakterna av Helsingsfors.

Hur det förhåller sig med det unga Säfsnäs ambitioner att hålla fast vid sin dialekt är han tveksam till.

-Det sägs att de ska tala säfsmål i skolan, i mesta möjliga mån, men om det görs i praktiken vet jag inte, säger han.

När PRO har sin "ungdomsgård för fullvuxna" i Folkets hus på måndagseftermiddagarna vårdas i alla fall säfsmålet ömt. Till och med i studiecirkelform.

Med kommentarerna i säfs- almanackan formulerade av Sonja Olsson och hennes kamrater i dokumentationsgruppen som förlagor, diskuteras gamla ord och talesätt. Aina Resares ordförteckning i hembygdsskriften Gränge kommer också flitigt i bruk.

Det är ett sällskap som har (säfs)mål i munn´som håller samtalet igång under Siv Tellströms ledning. Vi noterar precis vad vi länge misstänkt: Det skiljer en del i såväl uttal som ordabetydelse från by till by, intressanta noteringar som nogsamt skrivs ned till glädje för häpet gloende framtidsgenerationer.

Här får man lära sig vad fässler, liranka, gressla, knarvel och bröfjöla står för. Måttligt gång-bara begrepp runt Stureplan.

Säfsmålet har genom tiderna varit ett vapen i de muntliga byträtorna socknarna emellan. Framma på bygda (Gränjemål) har taffliga imitationer av säfssmedernas tungomål varit frekvent tillhygge, men det finns också uppgifter om motsatsen. Sonja Hellsing kan berätta:

-I början på 1950-talet hade jag många ärenden till sjukhus i Stockholm och där fanns en läkare som var mycket bestämd att jag skulle tala genuint säfsmål när jag kom. Så fort jag försökte göra mig till och tala "vårdat", sa han ifrån. Jag skulle tala säfsmål, det var inte tal om annat.

Han hade sina rötter i Sågen och när han åkte dit for han alltid över Fredriksberg för att han skulle få höra säfsmål. Det - menade han - var det finaste språk som han visste. Skriv dä i tininga!

Fortfarande finns en del att göra om man skulle få för sig att få säfska accepterat på mera centralt belägna håll.

Eero kan berätta en tänkvärd historia om hur historielösheten breder ut sig där nere.

- Pojken var till arbetsförmedlingen nere i Ludvika. Dom tittade på betygen och sa: Jag ser att du har lätt för språk och ändå talar du som du gör!

Vad Eero tycker om den kommentaren är inte svårt att avläsa på blicken bakom glasögonen.

Dryga dussinet seniorer fanns på plats vid vårt besök. Här fanns folk med rötter i Finland, Delsbo, Värmland, Strömsdal och på annat håll utanför Fredriksberg. Alla med ett gemensamt intresse:

Att hålla säfskan levande som en del av sin identitet. Som så många andra ser man den egna hembygden som världens centrum.

Åtminstone om man ska tro den gamla skrönan om när Hörkna-Valfrid kom till Säfsen:

- Va kômmer du ifrå?

- Grangärde.

- Å, stackers pôjk. Då kan du varken läs´än skrev!

BERTIL DANIELSSON

Mer läsning

Annons