Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Nu ska hela rasket bort

Annons

Det känns lite fumligt att sitta där i det gamla snickeriet i Våmhus och ställa frågor om ett livsverk som ska avslutas. Snart går samtalet helt andra vägar och Björn och hans fru, Monica, som är den andra halvan i företaget, talar om hur livet och samhället är. Om varför vi förfular så i våra städer eller snarare vem som gör det och varför vi andra låter det ske.

Om varför barn råkar illa ut och mobbar varandra och hur det var förr, när folkhemmet lyste och sprakade.

- Nog fanns det våld och pennalism då också, säger Björn. Samhället kör i diket och så baxar vi upp det och efter en tid kör det ned på andra sidan och så baxar vi upp det igen. Det går så i återkommande perioder.

Varför talar vi om det? Varför talar vi inte om loppmarknaden som ska lägga ned? Varför talar vi om människans vingliga väg, i glädje och sorg, i stället?

Det kanske är ofrånkomligt att det blir så när vi sitter så fullständigt omgivna av föremål, ovanför oss, bredvid oss, på alla håll och kanter, föremål som på sitt sätt berättar om människans längtan och behov av redskap och flärd, om drömmar, konsumtion och kontakt med det förflutna.

Här finns allt detta. Tänger, vedspisar, slädar, radioapparater, böcker (7 000 volymer) gängdragare, kaffekvarnar, glas, gamla vykort, möbler, råttfällor, träsvarvar, tomflaskor, allt, allt, allt. Allt, från de senaste 150 åren, av kitsch, konst och kvalitet. Hantverk och massproduktion.

Ja, ni har varit där. Ni vet hur det är.

Varför?

- Ja, det började som ett intresse för auktioner. Jag ordnade sådana på fritiden och sedan blev det mer och mer, säger Björn.

- Nu är det så här, säger han och sveper med armen över lokalerna som är för dyra att värma upp och han och Monica börjar bli för gamla för att hålla på och han är inte frisk.

Nu ska de tillbaka till Sundsvall, som de en gång kom ifrån, där de har ett hus som de vanskött i 25 år.

Monicas föräldrar hade ett hemman i Ulvsjö, i Moras norra kommundel.

- Därför hade vi våra vägar hit och en gång var vi inne på en auktionsfirma i Mora och ägaren undrade om vi inte ville ta över och så blev det, men kommunen behövde fastigheten, så vi fick flytta till Våmhus.

- Allt du ser här är från dödsbon och det mesta kommer till oss via mun-till-munmetoden och det här har varit vårt liv. Nu ska vi sluta och om det blir någon loppmarknad i Våmhus vet jag inte. Vi vill inte lura in någon i den här snaran. Skulle någon, av egen lust och vilja, vara intresserad av att ta över, så säger vi inte nej, men vi vill inte locka någon.

- Det här är en verksamhet för en familj med någorlunda stora barn, som kan bära kartonger och föräldrarna ska nog ha ett halvtidsjobb också.

Det är Björns råd till eventuella hugade. Han är inte säker på att det finns så många kvar av hans och Monicas sort.

- Jo, många invandrare har den där energin och inställningen att ta på sig livsjobb av det här slaget, säger han.

- De som eventuellt tar över får arbete från det de vaknar tills de kryper till sängs. De får också en kundkrets som är den hyggligaste man kan tänka sig. Vi har aldrig haft problem, säger Monica. Inga inbrott och inga snatterier vad vi vet.

- Vi har kunder från nästan hela världen. Amerikaner och européer. Alla vill de hitta något. Särskilt amerikanarna som inte fick med sig något från sina hemländer när de emigrerade, säger Björn. Här kan de hitta tillbaka till sina rötter.

ERIK HJELTE

Mer läsning

Annons