Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Nu har det vänt...

Annons

Nu har det vänt igen. Nu kan vi börja på nytt. Vi alla, både Alf Johansson och jag. Ljuset återvänder, det vet vi, och almanackans blad är blanka. Med frågetecken i följe. Jag blir förresten alltid vemodig, när jag på nyårsnatten hör orden "det gamla året lägger sig att dö". Var det så drygt att pusten liksom tog slut?

Det gamla året vara stundom ganska gott och kan ge sig själv en hygglig pension. Tycker jag.

Nu skall vi alltså börja på nytt. Inte med bävan i förskott utan med glatt mod att försöka se möjlig- heterna till plus i kanten.

Apropå plus i kanten: tack snälla läsare, som kommer med så mycken uppmuntran. På sistone också med julbilder på nätet. Det värmer.

Fast, det ska alla veta, inte går det att vara glad för jämnan. Det kan bli litet ansträngt det också. Eller på samma sätt som det sjöngs i en schlager: en gång: "Det är solsken var timma på dygnet varje stund som jag är kär". Det blir också litet för solbränt. Ursäkta om ordet "varje" är fel.

Tillbaka till verkligheten, som stundom är långt i från både glädje och solsken.

Är det tillåtet med önskelista så här några dagar inpå nytt år?

I den finaste av demokratier brukar det inte alltid vara riktigt fint - eller kanske inte ens meningslöst - att lyssna och uppfatta motparten som seriös. En mansröst i telefonen klagar - och han har rätt.

Han har noterat att i ett äldreboende är det litet stökigt i korridoren, så stökigt att det rent av skulle vara farligt för hyresgästerna om elden kom lös. Det har inte hjälpt med ett påpekande, inte hjälpt med folkets röst.

Så var det kvinnan som ringde och ville dela med sig av litet nyårstankar.

Den som är mångfaldigt drabbad, där sjukdomspanoramat dominerar, får givetvis som första tanke "ska det vara så här"?

Kvinnan (K) berömmer distriktsläkaren, men hon har inte mycket till övers för springläkarna, som vi andra benämner stafettläkare, "en liten lustig fågel som springer med blicken rakt ut i vädret som en gammal högboren mamsell. Det inger inte stort förtroende".

K fick en remiss till det stora sjukhuset och for iväg med de största förhoppningar - som grusades helt.

Flickorna for som svedda råttor vid uthusbranden liksom läkarna, noterar hon.

- Vad håller egentligen sjukvårdspolitikerna på med?

Till slut fick hon komma in till läkare som var "irriterad, stressad och jäktande".

- Jag var inte direkt förtjust ( nej, K uttryckte sig inte så snällt, hon var betydligt vassare), och det var nog ömsesidigt.

K får besked: hennes åkomma är en sjukdom, har inte med hennes arbete att göra. Kan förblekna, rent av självläka, var beskedet. I så fall ligger ett nobelpris snubblande nära.

K: Jag kunde i det läget läsa läkarens tankar "Den kärringen sätter jag snart på plats." Han såg givetvis att jag var upprörd intill ilska. ¨

Jag fick också reda på att distriktsläkaren inte gett en riktig smärtlindringsrådgivning.

K summerar: Vad jag kan förstå, har jag inte slarvat och kan inte känna skuld inför min sjukdom.

Jaha, det var ju också ett budskap eller snarare en litet minst sagt otrevlig skildring från gräsrötterna.

Med upprepning också av frågan "Vad håller sjukvårdspolitikerna på med? Det är i alla fall de som förvaltar skattepengarna.

Gott nytt år önskas alla, både de innanför och utanför planket.

INGRID THOR

Mer läsning

Annons