Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Nu har det gått utför i sju år

Annons

Jag måste bara få säga detta, innan jag spricker; Vad var det vi sa?!

"Barnen - vår framtid!", "Alla barn är allas barn!", "Spara inte på barnen!", "Nu är det nog!"

Minns ni 1997, då många föräldrar, kommuninnevånare, kyrkpersonal, ja till och med några politiker för första gången (då undertecknad var med) vandrade på Hedemoras gator i långa demonstrationståg med plakat och protester angående nedskärningar inom barnomsorg, skola och äldrevård?

Minns ni alla uppföljande demonstrationer, manifestationer, skriverier och reportage i media och alla kontakter som togs på regeringsnivå?

Minns ni vad vi i, det vi då kallade "nätverket", gång på gång vädjade om och vad vi åberopade angående konsekvenserna sparandet skulle få?

Jo, just precis det som vi står i upp till knäna i dag;

l Barnomsorgens otrygghet i form av ren förvaring

l Köer och tillfälliga lösningar

l Skolans totala kaos inom många områden

l Barnens hotade framtid i kommunen

Och vad har följden på vissa håll blivit? Jo, vilsna, sårade och otrygga barn! Detta åberopade "nätverket" som konsekvenser från 1997, med följd av kommunpolitikernas huvudruskningar och småskrattande följdfrågor;

"Vad vet ni om det? Kan ni bevisa det svart på vitt?"!

Som alla säkert förstår kunde vi inte det men jag hävdar än idag att det helt enkelt handlar om logiskt tänkande och sunt förnuft!

"Ett dagis till bredden fyllt med barn där utrymmet är utnyttjat in i minsta vrå, där personal sägs upp och inte längre räcker till. Barn som måste skrika för att göra sig hörda och sedda, barn som inte skriker får ingen uppmärksamhet alls, de försvinner.

En skola där elevantalet är alltför stort och klassrummet är ett före detta grupprum gjort för hälften av de antal barn som vistas där. Personal/lärare har inte tid, hinner inte se eller höra. Vuxna orkar inte eller kan inte ta tag i problemen.

Vuxna som säger att allt blir bra och lovar en bra och trygg miljö, men som sen gråtande får lämna sin arbetsplats på grund av personalindragningar och besparingar. Hur ska alla våra barn kunna få trygghet och tillit när vuxna gång på gång sviker?"

Har ni hört det förut? Det var verklighet då och det är verklighet i dag. Babyboomarna 1986 till 1989 som med nöd och näppe tar sig igenom besparingarna i grundskolan med värdighet och ömsesidig respekt gentemot lärare och personal.

Babyboomen 1990-1991 blev de barn som verkligen offrades i sparivern! Politikernas argument har mig veterligen, från 1997 och framåt varit följande: "Barnantalet sjunker drastiskt i kommunen kommande år, därför kan vi nu lägga ner skolor och stänga några dagis..."

Det har gått sju år, utför! Nu är det år 2004 - varför räcker nu inte barnomsorgen till för alla barn? Hur kan det vara köer? Hur kan det vara så att en del avdelningar och till och med hela dagis åter måste öppnas? Kostar inte allt detta en himla massa pengar?

Hur kan alla skolor än idag vara överfyllda med elever trots att kommunen nu har två friskolor? Kan ni politiker inse att vi hade rätt - att det faktiskt blev svåra och kostsamma konsekvenser? Och detta inte bara i pengar räknat!

Min sista fråga torde bli följande: Vad har ni poliser under alla dessa år egentligen sparat?

ANITA HEDEÉN

Mer läsning

Annons