Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Nils-Erik Sparf spelar så att tanter gråter

Annons

Dagens Nyheter publicerade en bild på Nils-Erik Sparf när han var ett år och tio månader. Han sitter på en stor dalahäst och har en barnfiol under hakan. Pappa, riksspelmannen Anders Sparf, stödjer honom. Det kan synas som att pojkens väg var utstakad.
När han var fem år tyckte pappa att det var bäst för honom att få någon annan lärare. Anders Sparf är uppvuxen mitt i Rättviks och Bodas folkmusik. Han jobbade också på riksarkivet och samlade in låtar. Ändå var det Kreisler som var Anders Sparfs husgud. Nils-Erik menar att pappa har fångat något av Kreislers agogik i sitt sätt att spela. Det finns något kroppsligt och dansant över hans spel. Under Nils-Erik Sparfs uppväxt lyssnade familjen mycket på radio. Han hade samma hjältar som många andra - Jasha Heifetz och David Oistrach.
Därför blev det inte särskilt mycket folkmusik för Nils-Erik Sparf. Någon rättviksdräkt har han inte. Den senaste spelmansstämman han gick på ägde rum för 35 år sedan. Och själv kände han det inte som att hans väg in i musiken var helt och hållet utstakad.
– Egentligen har jag alltid varit intresserad av att rita byggnader och tänkte mig att studera till arkitekt, men jag bara fortsatte med fiolen. Jag trodde inte på att det skulle kunna bli mitt yrke. Jag var lat. Det är jag fortfarande, förresten.
Efter att ha gått sommarkurser kom han in som så kallat objekt på Kungliga Musikaliska akademien. Då var han tio år. På terminsavslutningarna kunde det hända att han spelade någon Vivaldikonsert. När han var 13 antogs han till akademin och blev kvar i sex år. När jag var 19 åkte han till Prag och studerade på akademin där av och till 1972-1973.
Och allt sedan dess, alltså i över 30 år, har Nils-Erik Sparf haft centrala roller i många stora svenska orkestrar (se faktaruta här intill). Men att vara konsertmästare är inte längre något han strävar efter att vara. Han tycker att det kostar mer än det smakar.
– Det är något av en sergeantroll. Det är bra att vara en robust person om man är konsertmästare. Men det är sällan man har anledning att gripa in å musikernas vägnar i förhållande till dirigenten. Demondirigenterna är ju döda, nuförtiden. Man lägger beslag på solona som konsertmästare, men den är inte automatiskt en bra konsertmästare som är en bra solist.
Det är det intima formatet som tilltalar Nils-Erik Sparf mest numera. I Uppsala kammarsolister är han en av sex stråkmusiker. I Drottningholms barockensemble är de fem stråkmusiker plus en cembalist i orkesterns kärna. Den ensemblen kan i och för sig byggas ut ända upp till 40 musiker om det exempelvis är frågan om någon Beethovensymfoni.
– Det är roligast numera att spela i ensembler om fyra till sex musiker. Då kan vi utbyta impulser. När det blir hela orkestrar börjar det kännas för stort för mig. Jag har suttit nästan ett decennium i hovkapellet och gjort de här enorma operorna av Wagner och Strauss. Det räcker bra. Nu har jag gjort det. Jag tycker om överskådligheten i mindre ensembler. Jag har överblick över verkets maskineri och över människornas.
– Jag känner mer och mer att det musicerandet är min grej. Jag gör jämt det andra musiker drömmer om eller får syssla med på sin fritid. I repetitionsarbetet finns ett prövande inslag. Det är en sorts dialog mellan känslan och intellektet. Man lyssnar med sitt intellekt på det man gör med känslan. För känslan är ju så mycket snabbare, så mycket mer intiutiv. Under konserten är det sedan känslan man försöker återskapa.
Ett annat skäl till att Sparf gärna stannar hemma är att han inte har särskilt mycket att bevisa längre, och faktiskt, så solist han är - att han är blyg.
– Det är inte lika roligt som förr att åka ut och ta internationella uppdrag. Man kunde ju tro att jag inte är lika hungrig längre, men när jag står inför en ny utmaning går jag igång på samma sätt som förr. Så var det med William Waltons violinkonsert nyss. Den skrevs till Heifetz och jag ville verkligen göra något bra av den och jag var också ovanligt glad efter att jag spelat den. Kanske har jag blivit så gammal att jag har svårt att orka med rent fysiskt.
– Jag avböjde nyligen att spela Beethovens violinkonsert i Finland. Jag värderar min ”familjegemenskap” med ”mina” musiker mycket högt. Visst är jag blyg också. Det kostar på att lära känna nytt folk, även om det är kul när man väl gjort det. Jag är nog som tjuren Ferdinand. Jag trivs bäst hemma.
– Jag kan bli mycket nervös. Litet nervositet är bra - ett adrenalinpåslag är nödvändigt. Men det finns förstås en brytpunkt när nervositeten inte blir en tillgång. Precis när jag har tackat ja till ett engagemang är jag inte särskilt nervös, men sedan ökar anspänningen exponentiellt när tiden för konsert kommer närmare. På mig märks det när jag är otrevlig mot min familj. Jag har nog räddats mycket av att jag käkat betablockerare. Dem skulle jag nog ätit i alla fall, oavsett nervositeten, för jag har litet högt blodtryck. Men man blir ju ingen bättre violinist av medicinen.
Nils-Erik Sparf ställer utomordentligt hårda krav på sig själv. Han är medveten om att de ibland är orimliga. Han önskar att han kunde spela fiol som Björn Borg kunde spela tennis.
– Jag vågar inte lyssna på mina egna verk när de spelas i radion. Jag behöver oftast vänta flera år innan jag kan höra mina inspelningar. Jag är nästan självdestruktivt kritisk mot mig själv, fast jag vet att man inte får tänka på att man ”kör i diket” under konserterna utan bara tänka på fortsättningen. Gör man inte det kan koncentrationen ryka.
– Man borde vara som Björn Borg var som tennisspelare. Han lyckades glömma vad som hade hänt i bollen innan och hela tiden bara tänka på att vinna den kommande poängen. Och jag har ju hört sådana som Heifetz spela fel. I tonåren var det här med självkritiken verkligen hemskt. Jag kunde inte ta en komplimang utan skrek tillbaka att jag hade spelat helt värdelöst. Till slut vågade ingen tala med mig efter konserterna.
Den som var så självkritisk och som fortfarande intar en tuff hållning mot sitt eget musicerande är alltså Nils-Erik Sparf, musikern som är solist på världens bästa inspelning (utsedd av en samlad tysk kritikerkår) av ett av världens mest inspelade verk - Vivaldis De fyra årstiderna. Sparf och Drottningholms barockensembles tolkning från 1983 är aggressiv och dramatisk.
– Med vår inspelning ville vi förstås bräcka inspelningarna som Harnoncourt gjorde med sin fru som solist. Vår tolkning är full av skarpa attacker. Det är teater och stor show. Men faktum är att vi blivit ännu tuffare mot verket när vi gör det nuförtiden. En tant kom nyligen fram till orkestern efter att vi gjort De fyra årstiderna och sade ”ni måste vara väldigt arga”. Hon storgrät. En av orkestermedlemmarna var tvungen att köra hem henne.
– Jag har också gjort en ganska extrem inspelning av Beethovens vionlinkonsert med Västerås sinfonietta under Staffan Larsson. Beethoven gjordes ju så segt långsamt på 1960 och 1970-talet. Jag hade gått till källorna och begärt ut en kopia på hans originalpartitur. Där fanns en stämma som han sedan hade korsat över där solisten skulle göra några svåra saker under ett avsnitt med tutti och fortissimo. Så jag gjorde det, men vågade inte ha med det på skivan sedan.
– Det är något av min nisch som solist att inte befinna mig alltför nära tolkningskanon. Många skivköpare vill ju att skivan de köper ska låta precis som de hört ett verk göras tidigare. En del musiker reproducerar och andra går i bräschen. Jag beundrar verkligen dem som i detalj kan göra om det de stora violinisterna gör. Men jag har det från barocken att det är ett tecken på dålig smak att göra samma sak två gånger. Jag använder gärna egna kadenser eller gör andra oväntade saker.
– När jag spelar vill jag vårda något. Jag vill att det ska bli så bra som möjligt, att det ska vara vackert... nej, förresten, ibland är det ju brutala tolkningar jag gör, särskilt inom barocken. Man vill att musiken ska upplevas som ”färdig” för den som hör den. Barocken spelades ju som om den gjordes av maskiner förr i tiden, men nu har svänget i musiken kommit tillbaka.
Nils-Erik Sparf är nöjd med sin utveckling som violinist. Han tycker själv att han utvecklats till det bättre.
– Violingymnastiskt sett är man väl bäst när man är 16 år. Men då fattas så mycket annat. Jag tycker att jag spelar bättre nu än vad jag gjorde då. Det har tillkommit så många andra parametrar. Tyngd, inte minst, haha, jag är väl i sumoklass nu.
– Man kan inte säga att jag inte är rask och pigg längre. Kollegorna säger att jag bara spelar fortare och fortare med åren. Brahms och Beethovens är violinkonserter jag spelar bättre nu när jag mognat. Och handlar det om musik som verkligen kräver att man spritter i fingrarna så går det att också i den lyfta fram musiken mer än tekniken - i Paganinis musik till exempel.
JENS RUNNBERG

FAKTA/ Sparfsläkten
Anders Ersson Sparf, en soldat från Stockholm född 1735, gifte sig med Pelles Anna och gården böt namn till Sparf från Pelles. Deras sonson, den ansedde sockenskrivaren Sparf Erik Ersson (1789-1834) lät en namnlös målare från Västberg ge den så kallade sommarstugan dess fina utsmyckning. Hans sonson, Sparf Anders Andersson (1839-1911), var storspelman och fick ett extrapris i spelmanstävlan på Sandängarna 1907. Ett år innan Sparf Anders Andersson dog målade Zorn hans porträtt (vilket tillkom i samma veva som porträttet av spelmannen Timas Hans). Zorntavlan av Sparf Anders såldes för 1,8 miljoner kronor på Bukowskis 1988 och hänger idag på en bank. Det är denna Sparf Anders som åsyftas i den berömda Sparf fars polska. Dennes dotterson Anders Sparf (född 1915) är en välkänd riksspelman och pedagog. Anders Sparfs son Nils-Erik Sparf (född 1952) är gift med sångerskan Christina Högman Sparf. De bor i Djursholm.

FAKTA/ Sparfgården i Backa
Delar av ett härbre är medeltida och har åldersbestämts till 1300-talet. Gården hette enligt Karl-Erik Forsslund (i Med Dalälven från källorna till havet) från början Pelles. Redan när Forsslund hälsade på gården ungefär 1920 fungerade delar av den som museum. ”Den bekanta Sparfgården, dit alla turister vallfärda”, skrev Forsslund. Intrycken 2004 är likadana som när Forsslund var på gården. Han beskriver den slutna fyrkanten med ”sommarstugan” rakt fram genom portlidret - ”en femväggsstuga med stor fåströ, nästan lika bred som själva stugan; förr fanns en lillkammare innanför den, men mellanväggen är riven, märken efter knutning synas på innerväggen; nu är här bagarstuga och sommartid boningsrum, en målad panel täcekr en del av väggen, och ett gammalt skåp står i ett hörn.”
”Stugan var förr den finaste i byn; här tog prästen upp tionde och här bodde lantmätarn”. Forsslund beskriver dess ”mörkbruna väggar och tak (av breda plankor), stor takros av en sol med anletsdrag och strålkrans inom blomlister, bred fris under taket med blomurnor på väv, hylla över dörren och mellan fönstren, kärlhylla med skåp till vänster om dörrn, skåpsäng i bortre högra hörnet med lucka framför tarren, rullsäng under dess gavelskåp att dra ut ända till spisen, skåp bredvid sängen”. När Forsslund frågade Sparfmor (Kerstin Olsdotter, död 1919) om vem det var som var målad i Rättviksdräkt på väggen svarade hon att det var ”Farfar, alldeles som han såg ut”.
Dalmålningarna i sommarstugan föreställer enligt vad som står ”Jesu Bön och Lidande i Örtagården” och ”Jesus rider in på en åsna i Staden Jerusalem, och Mycket folk breder sin kläder och skoro qwistar af trän och strödde på wägen”.
I ”långstugu”, som inte är den samma som stod där när Forsslund var på besök, ställde Sparfgården vid den tiden ut mängder av plagg ur sockendräkten. Den ursprungsivrande Forsslund skriver kritiskt om att ”gårdsfolket går slimsklätt”, men också uppskattande om att inget är till salu för ”allt är arv, och därför säljes intet, annan sak om det varit köpt, då vore det inget att hålla på”. Forsslund gillar inte alls att familjen ställt ut de kungliga porträtten på bordet som minne av deras besök och konstaterar att de alltför ”modärna gardinerna för fönstren” gör att ”intrycket störes en smula”.
Direkt innanför dörren i sommarstugan hittar Forsslund lämningar efter en ganska kärv äldrevård: Där finns hål där kedjor varit fästade. ”Farmor blev svag och måste låsas fast”, förklarade Sparfmor i Backa.

FAKTA/Orkestrar Sparf spelat i
Kungliga filharmoniska orkestern 1979-1981 som andre konsertmästare. Åren 1993-1999 som förste konsertmästare.
Kungliga hovkapellet 1973-1979. Konsertmästare 1978-1979.
Uppsala kammarsolister 1981-1993 och från 1999.
Drottningholms barockensemble från 1980

JENS RUNNBERG

Mer läsning

Annons