Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

"Ni kan ta livet av någon"

Annons

Hon var bara fem år gammal när hon kände det första gången. Känslan av att vara utanför. Att inte passa in. Då stod Anna bland de andra barnen på dagis. De lekte. Hon såg på.

- Jag vet inte varför, men jag hade inte många kompisar.

Ett par år senare började Anna första klass. Där hoppades hon träffa nya vänner. Men drömmen om en plats i gemenskapen grusades snart. Istället för att få vara med, blev hon mobbad.

- I början kan jag inte minnas att jag blev mobbad med ord. Jag tror mest att det handlade om att jag inte fick vara med, säger hon.

Och det skulle bli värre.

Under hela låg- och mellanstadiet levde hon i utanförskap. Genomskinlig för omvärlden. Under högstadietiden började situationen förändras, men för Annas del var det ingenting positivt. Glåpord ersatte den iskalla tystnaden.

Du är töntig, du är ful, du är...

- Jag kan inte minnas att jag någon gång blev slagen. Däremot fick jag alltid höra hur ful jag var och hur illa jag klädde mig.

Plågoandarna gjorde skolgången till en ren pina för Anna. Varje dag värkte magen av rädsla för att hon skulle tvingas möta mobbarna.

- Flera gånger kände jag att jag inte orkade leva mer. Och varje dag gick jag hem och undrade varför de hatade just mig?

Mobbningen av Anna gick så långt, att hon inte vågade röra sig ensam i skolans lokaler. På rasterna stod hon därför gömd vid elevskåpen och mellan lektionerna bad hon ofta någon av lärarna att följa henne.

- Jag blev expert på att gå omvägar. Hela tiden var jag livrädd för att någonting skulle hända, minns hon.

Att ständigt vara på sin vakt, sova dåligt, ta emot glåpord och inte orka med skolarbetet. För en tid sedan blev det för mycket för Anna. Hon beslutade sig för att lämna klassen och byta skola.

- Det kändes som att ge mig själv en ny chans. Och nu vet jag att det var det bästa jag kunde göra.

På den nya skolan har all mobbning upphört. Anna har träffat flera kompisar och känner för första gången sedan dagis- tiden att hon kan börja slappna av. Koncentrera sig på skol- arbetet och njuta av livet.

- Jag vet inte om jag orkar gå klar skolan. Det som hänt har tagit så mycket energi. Men för första gången vågar jag i alla fall hoppas.

Såren är långt ifrån läkta. Och i dag, med facit i hand, önskar Anna att hon vågat tala med någon vuxen om problemen tidigare. Kanske hade det besparat henne år av lidande.

- Så det vill jag säga. Till den som mobbar - lägg av. Dina ord kan ta livet av en annan människa. Och till den som blir mobbad, säg till. Någon vuxen kan hjälpa.

Fotnot: Anna heter egentligen någonting annat.

LINDA ERIKSSON

Mer läsning

Annons