Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

"Ni har rört mig, men inte förstört mig"

/

Annons

Ovanför dörren till den vita trävillan i Säter står det inristat "Husfred gör husfröjd".

Dörren öppnas och ut tittar ett ljuslockigt huvud med klarblå ögon.

– Hej och välkomna, säger Caroline Willfox.

Hon har en vit topp och en tunn sommarkjol med skira rosa blommor.

Här bor hon tillsammans med sambo Tobias och bonusdottern Tindra fem år.

– I dag är jag faktiskt ledig, men sen väntar en intensiv period igen, säger hon och sätter på kaffe i det ljusa köket.

Det är svårt att förstå att för bara ett och ett halvt år sedan var hon nere på botten och livet var ett helvete.

Kvällen den 27 september 2005 går Caroline ut med soporna. Utanför hyreshuset i Stockholm står två killar och vill ha hennes hjälp med att få igång sin bil.

Plötsligt drar männen in henne i baksätet och trycker en jacka över ansiktet på henne.

"Jag förstår ingenting, jag sprattlar, biter och blir fullkomligt tokig", skriver hon i boken.

Männen kör iväg med bilen till ett annat ställe där de våldtar Caroline.

Kvar i lägenheten står kompisen Matilda och väntar med deras hundar.

Efteråt kastar förövarna ut Caroline ur i bilen och åker därifrån.

När hon får kontakt med Matilda igen på mobiltelefonen gråter hon hysteriskt.

Mot Carolines vilja ringer vännen till polisen som snabbt kommer till platsen.

– Om det inte vore för Matilda har jag gått hem, duschat och lagt locket

på, säger hon.

För så var Caroline som person innan allt hände. Fasaden utåt var oerhört viktig. Hon fick inte visa sig sårbar eller att hon hade problem.

– Jag var otroligt ytlig och allt måste vara perfekt, säger hon.

Tydligt exempel på det var att hon bara en vecka efter våldtäkten var på väg till Australien.

Men hon hejdade sig och följde med mamma hem till Göteborg istället.

– Det var ett typiskt mönster jag använde i mitt liv. Att förtränga och gå vidare. Med våldtäkten var det första gången i mitt liv jag stannade upp och bearbetade problemet.

I dag är hon en helt annan person.

– Jag är inte lika beroende av vad folk tycker om mig, har ingen fasad att försvara. Jag har mina vänner, de som stått kvar i vått och torrt,

Men vägen dit har varit lång.

Efter våldtäkten kom en smärtsamt svart period.

Hon kände skam, ilska och sorg.

– Jag tyckte så oerhört synd om mig själv, berättar hon.

Hon började skriva dagbok om hur hon mådde varje dag.

Skrivandet blev en stor avgörande del av läkningsprocessen.

Och en dag kom vändningen.

– Till slut äcklades jag av att tycka synd om mig själv så mycket och bestämde mig för att göra något åt det. Det fick vara slut på att skämmas. Jag är inte sämre för att jag utsatts för det här.

Hon menar samtidigt att det var viktigt att även doppa sig i offerrollen, men man måste bestämma sig för hur mycket det ska få ta av ens liv.

Det är Carolines dagbok från den här tiden som nu resulterat i boken Våldtagen– men jag är fanimej inget offer, som hon skrivit tillsammans med journalisten Christel Dopping.

Boken inleds med ett kort avsnitt om själva våldtäkten. Första kapitlet består av Carolines dagboksanteckningr, där läsarna får följa hennes dagliga kamp.

– Det var otroligt jobbigt att skriva över från dagboken till datorn. Det var som att uppleva den jobbigaste tiden i mitt liv på nytt, säger hon.

Flera av de som står Caroline närmast har även skrivit i boken hur de upplevde den tiden.

Hur kändes det att läsa?

– Det gjorde jätteont. Framförallt för att jag var så elak. Var alltid arg, säger hon.

Det var Christel Dopping som fick göra intervjuerna med vänner och anhöriga.

– Det kändes att iag inte klarade av det. Dessutom skulle det säkert vara enklare för dem att vara helt ärliga om de fick prata med någon utomstående.

Bästa vännen Matilda som var den som polisanmälde våldtäkten och som inte vek från Carolines sida den första tiden skriver bland annat i boken:

"Om en människa kan brista inombord så var det vad Caroline gjorde den kvällen".

Boken har även en mer praktiskt del där vänner, föräldrar och andra ger råd hur man ska bete sig om någon man känner drabbas.

Förklaring vad en våldtäkt är rent juridiskt finns också. Den innehåller även utförlig information om var man som offer kan vända sig för att få hjälp.

Syftet med boken var inte bara hennes egen bearbetning, utan också att sätta brottet våldtäkt i centrum.

– Jag ville blåsa upp en debatt. I samhället i dag pratar man inte om sexualbrott.

Det var också därför hon bestämde sig för att ta kontakt med medierna och berätta om vad hon varit med om.

När hon väl tog kontakt med pressen, gick allt väldigt fort.

Flera stora tidningar intervjuade henne.

– Jag fick stor respons och det var en sådan lättnad. Jag blev inte bortstött som jag var alltid har varit rädd för, säger hon.

I dag påverkar det som hände den där septemberkvällen 2005 henne knappt alls.

Ändå kan man säga att hela Carolines liv kretsar kring det. Hon åker runt och föreläser om våldtäkten för att kunna hjälpa andra. Hon är i gång med att bygga upp ett fungerande nätverk för andra drabbade personer och deras närstående.

Hon åtar sig enskilda samtal och fungerar som stödperson.

– Men jag grubblar inte på det som hände och jag är nästan aldrig rädd längre, säger hon.

Trots att hon är en storstadstjej uppvuxen i Göteborg, så trivs hon jättebra i Säter.

– När jag kom till Dalarna märkte jag direkt att folk brydde sig. Här behöver jag inte hävda mig för att bli sedd.

Samma dag som Pralin hälsar på släpps boken ute i butikerna.

– Det är oerhört pirrigt, jag har nog inte fattat det ännu, säger hon.

Lite är boken även en hämnd mot förövarna, menar hon.

– Ja, jag visar att de har rört mig men inte förstört mig, säger hon.

Maria Svensson

Mer läsning

Annons