Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Nej, Johnny Gahnshag - om detta måste vi berätta

Annons

Livets tombola har ju snurrat ett varv, och det faller nu på mig att ge en sådan kommentar.

Tidningarna ska granska och lyfta fram det som är viktigt, särskilt när det handlar om missförhållanden. I vår demokrati ses den renhållningsrollen som en nödvändig samhällsfunktion.

Men vilka gränser har rollen? Finns lägen när pressens granskning blir destruktiv snarare än konstruktiv? Det är den frågan Gahnshag med flera ställer.

I lördagsintervjun med vår Maria Biamont säger Gahnshag att visst får de anställda vända sig till media, och visst är det "bra att missförhållanden uppdagas", men...

"Det blir sällan bättre av att vår arbets-situation debatteras i media"... "jag tycker inte att man ska skapa dramatik genom rubriksättningen"... " det hjälper inte äldreomsorgen utan stressar bara de anställda och de gamla".

Kanske kan man föreställa sig en och annan situation där ett avslöjande av missförhållanden försvårar eller försinkar åtgärder för att vrida sakerna rätt. Men det är nog, för det första, väldigt ovanligt.

För det andra, och viktigare, blir tidningarnas roll perverterad om redaktionerna ska styras av om en viss publicitet stör en kommun- eller förvaltningsledning eller dess personal.

Om en människa vänder sig till en redaktion, och berättar att hennes pappa utsatts för vanvård, går det helt snett om svaret blir: Tja, men vi tror att det är fel just nu att stressa politikerna och vårdcheferna genom att berätta om din pappa, så det gör vi inte!

Även det omvända skulle vara fel: Jovisst, det ska vi skriva om, för vi vet att just nu skulle det hjälpa politikerna om din pappas fall blir känt.

Den enda hållbara regeln för medierna är att kolla fakta och bedöma om saken är viktig och har allmänintresse. Är fakta korrekta och fallet har allmänintresse, ja, då ska saken publiceras, utan sneglande på effekten.

Varken Gahnshag eller meddebattörerna påstår att tidningens beskrivningar är felaktiga. Däremot säger man att fallen är inte typiska, och, implicerat, menar man att det borde ha påverkat publiciteten. "Våra medarbetare" borde inte behöva "stå till svars för en bild som väldigt sällan förekommer".

Innebörden i det blir i förlängningen att den, vars pappa vanvårdats, av tidningen skulle kunna få svaret: nja, i och för sig är det som hänt förfärligt, men vi skriver inte för vi tror inte att det är typiskt.

Även det är en ohållbar linje för en tidning. Jämför med sommarens rymningar. Sanningen är att fångar numera rymmer i mindre utsträckning än förr. Men Tony Olsson rymde, och det måste vi förstås berätta.

Gahnshag kan ha rätt, artiklarna kanske inte hjälper äldreomsorgen. Han kan också ha fel. Det kanske är precis sådana här artiklar som behövs för att Falun ska klara den omorganisation av äldreomsorgen som pågår, och som bara är i sin början.

Jag vet inte. Som medborgare kan jag fundera både hit och dit.

Men som utgivare måste jag bortse från den frågan. Läsarna har rätt till information. Och de har rätt att kräva att den informationen inte silas genom ett filter av hänsynstaganden till publicitetens effekt.

PÄR FAGERSTRÖM

Mer läsning

Annons