Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Naturvetenskapen visade vägen till Gud

Annons

Gunnar Hellerby tar emot i gamla prästgården på Åsgatan från 1800-talet. Här bodde Hellerbys företrädare, diktaren och sedermera biskopen Nils Bolander som i dikten Kristendom skriver:

Kristendom får inte vara

en lusteld att samlas omkring,

bjärta, bengaliska lågor bara

som blända för stunden, som fladdra och fara

och sedan bli ingenting.

Inte heller Gunnar Hellerby kan kompromissa med sin tro. Han återkommer ofta till Johannes 14:6 där Jesus säger "Jag är vägen sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig".

-Antingen är detta sant, och det är min tro, eller så var Jesus en bluffmakare eller galen, säger Gunnar Hellerby.

För honom är Bibelns ord inga metaforer. Gunnar Hellerby tror på jungfrufödseln, Jesu uppståndelse och att Jesus ska återkomma på den yttersta dagen. Han betonar dock att tron inte bor i förståndet, utan i hjärtat. Det handlar om en tillit till Gud.

Kompromisslösheten i fråga om trons kärna betyder dock inte att Gunnar Hellerby gått spikrakt utan tvivel genom livet. Och det har funnits vägskäl där han har tvingats ompröva sin uppfattning.

I ungdomen var han en tid ateist och det var faktiskt intresset för naturvetenskap som ledde honom tillbaka till tron.

-Jag upplevde skapelsen som så oändligt sinnrik att jag inte kunde föreställa mig skapelsen utan en Gud, berättar Gunnar Hellerby som ville bli biolog innan han började läsa teologi vid Uppsala universitet på 1960-talet.

På den tiden rasade en teologidebatt i Sverige med Uppsalafilosofen Ingemar Hedenius som ateisternas frontman.

Gunnar Hellerby mötte honom aldrig personligen men minns en debatt mellan studentprästen och Hedenius där filosofen för en gång skull inte fick sista ordet.

-Hedenius sa lite arrogant att Präster kan väl vara bra för att hjälpa gamla människor att dö. Studentprästen svarade: "Min uppgift består inte så mycket i det som att hjälpa unga människor att leva".

Redan under studentåren engagerade sig Gunnar Hellerby för kyrkans sociala ansvarstaganden i sjukhuskyrkan.

Kyrkan har en viktig roll att fylla i samhällslivet enligt Hellerby, men han ser som sin huvudsakliga uppgift att predika om Jesus.

Till Hedemora kom han 1970 som komminister. 1977 tillträdde han tjänsten som kyrkoherde och den befattningen blev han kvar på i 14 år. Sedan fick det vara nog.

-Jag ledsnade totalt på det. Det var för mycket administration, sammanträden och personalärenden. Allt blev inte som jag hade tänkt mig.

Gunnar Hellerby berättar om 1980-talets väckelse inom Svenska kyrkan. Det var en karismatisk förnyelserörelse med en friare stil som lockade många nya till kyrkan, särskilt ungdomar.

Gunnar Hellerby, som själv tillhör Oasrörelsen, beskriver det som en spännande tid. Samtidigt var det stora spänningar mellan förnyarna och traditionalisterna och som kyrkoherde var det Hellerbys uppgift att hålla ihop församlingen.

-Jag beklagar att en del kom i kläm. När jag ser på det efteråt skulle jag ha hanterat situationen på ett annat sätt.

Ekumenik löper som en röd tråd genom Gunnar Hellerbys liv. Han har tagit intryck från såväl den ortodoxa som den romerskt katolska kyrkan, liksom kristendomens judiska rötter.

Gunnar Hellerby säger sig vara bekymrad över utvecklingen i Svenska kyrkan. Det är många nymodigheter som bär hans samvete emot att acceptera.

Samtidigt understryker Hellerby att hans uppgift inte är att fördöma utan att välsigna. En viktig inspirationskälla har varit biskopen och kvinnoprästmotståndaren Bo Giertz. Men när det gäller kvinnopräster ändrade Hellerby tidigt uppfattning.

-Många av mina kvinnliga kollegor är duktiga präster som delar min klassiska trosuppfattning. Detaljfrågor får inte ta bort bilden av Jesus som den oändligt barmhärtige.

-Kärleken är viktigast.

STAFFAN WESTERLUND

Mer läsning

Annons