Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Natten då en ny tideräkning infördes

Annons

- Är det verkligen tjugo år sedan?

Jan-Erik bläddrar i tidningarna som är daterade 1 mars 1986. Under de få timmar som stod till förfogande hade kvällstidningarna spänt musklerna och åstadkommit en förbluffande mängd sidor. Samtidigt som han läser dyker minnesbilderna upp. De första från kvarterspolisernas rum i polistationen i Skärholmen.

- Vi reagerade inte speciellt på den första information vi fick. Att något inträffade i stan var inte precis ovanligt en fredagskväll.

En stund senare fick de beskedet: Det var Olof Palme som var skjuten.

- Fruktansvärt. Jag förstod redan då att vi fått en ny tideräkning, före och efter Palmemordet. Man hade ju läst och sett på tv vad som hände i andra länder, men här? Det var otänkbart, eller hade fram till dess varit otänkbart.

Som personer kände Jan-Erik och hans kollegor samma bestörtning som vi andra när beskedet kom, men de var också poliser.

- Vi funderade över vad vi kunde göra och pratade bland annat om att upprätta vägspärrar. Men vi kunde ju inte agera på egen hand utan att få ett formellt uppdrag.

De satt vid telefonen och väntade. När klockan var ett och passet var slut, hade ingen ringt. Jan-Erik och de andra beslöt att åka hem.

- Det var drygt en halvmil upp till stan så vi räknade med att de kallat in folk från närmare håll. Men jag minns hur svårt det var att somna den natten.

Nästa morgon kallades gruppen från Skärholmen in till city och den då förstås avspärrade mordplatsen. Deras jobb var att skapa lugn och ro vid staketen.

- Trots att klockan var bara nio hade mycket folk samlats och fler skulle det bli. Det var förtvivlade och gråtande människor. Och alla hade röda rosor med sig som de villa lägga på mordplatsen.

I stället för att rosorna skulle bli lagda vid staketet och nedtrampade, eller att någon i sin sorg och förtvivlan skulle ta sig över avspärrningen, fick poliserna från Skärholmen en idé.

- Vi kände att vi ville göra något, att vi måste göra något och delta i den sorg vi också själva hade inom oss.

De började att ta emot rosor och lägga dem på en plats innanför staketen. Först en ros i taget, men det förslog inte långt. De började samla ihop blommorna i stora fång och snart fanns ett rött hav av rosor på platsen.

- Vi blev på det viset förmedlare av den stora sorg som folk kände. Det uppskattades stort då på platsen och även efteråt.

För Jan-Erik och hans kollegor blev den tacksamhet de mötte åtminstone ett ljust minne från det mörka dygn som djupt skakade demokratin Sverige och svenskarna.

- Det rådde landssorg och det var glasklart att våldet eskalerat. Jag tror att alla poliser blev mörbultade av vad som hänt.

Det land som så småningom vaknade upp från sitt chocktillstånd var förändrat på många sätt. Det handlade om allt ifrån att Sveriges Radio sedan dess har nyhetsredaktionen bemannad dygnet runt till att bevakningen av ministrar skärptes. Mordets polisiära efterspel med att Christer Pettersson greps och fälldes i tingsrätten för att sedan frias i hovrätten, har också satt sina spår.

- Kraven för att få en fällande dom genom instanserna tycktes ha skärpts.

-Därför tror jag att vi tvingats bli om möjligt än mer noggranna vid utredningar, oavsett om brottet gäller en statsminister eller någon annan, funderar Jan-Erik som sedan 1989 är polisinspektör i Ludvika.

- I det här fallet känns det naturligtvis illa att mordet fortfarande är ouppklarat och inte kunnat läggas till handlingarna.

Under de tjugo år som gått har landets skakats om ytterligare några gånger. Estonia och tsunamikatastrofen är två händelser som berört alla.

- Men det som väcker flest associationer är ändå mordet på Anna Lindh. En högt uppsatt politiker, ett överfall och ett nytt trauma för landet. Skillnaden är att gärningsmannen kunde gripas och fällas. Att mordet kunde klaras upp.

Vilket inte är fallet med det som inträffade sent i kväll för exakt två decennier sedan. Händelsen som innebar att landet fick en ny tideräkning. Före och efter mordet på Olof Palme.

BO JOHANNESSON

Mer läsning

Annons