Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Nasrin är rädd för att återvända

Annons

Nasrin har dekorerat sitt rum i lägenheten på Krusbärsgården på Ludvika gård med planscher av Britney Spears.

- Jag vill bara vara som alla andra, säger hon. Jag vill ha en framtid.

Nasrin och hennes familj kom till Sverige för tre år och tre månader sedan, eftersom de var rädda.

Hennes morfar mördades många år tidigare, familjen kände sig förföljd och levde i ständig rädsla på grund av de väpnade konflikterna i landet.

Nasrins mamma Awin och pappa Moeyed ville ge sina barn en chans att växa upp. Helst i en normal miljö, så att de slapp se blod varje dag.

De sålde sitt hus, tog sina barn och reste till Sverige.

Sedan dess har Nasrin, som då var elva år, lagt kraft på att lära sig prata, skriva och läsa svenska.

Hon kunde aldrig föreställa sig att någon skulle tvinga henne att återvända.

- Jag kan varken läsa eller skriva på arabiska, säger hon.

När hon var sju år blev det omöjligt att fortsätta gå i skolan i Bagdad.

- Många blev mördade och det hände att de kidnappade barn så mamma vågade inte släppa iväg mig, förklarar Nasrin.

Hennes minnen av Bagdad är blandade. Hon ler vid tanken av sin mormors fina hus med vackra saker.

Men det är ett gammalt minne.

De nya är klarare.

Den bild av Badgad som Nasrin ser framför sig är när familjen tvingades sova på golvet samtidigt som bomberna exploderade utanför fönstren. Hon vill inte att hennes tre småsyskon ska behöva leva så.

Nasrins 32-åriga mamma Awin gråter när hon hör sin dotter berätta. Nasrin darrar till, viker blicken åt sidan, och stirrar tomt framför sig efter att ha sett sin mammas tårar.

Det gör hon ofta. Bara sitter och stirrar. Eller sover.

- Jag gråter för att försöka ta ut det jag har inom mig, förklarar Nasrin samtidigt som ytterligare en tår lämnar en blöt rand på hennes kind. Nasrin märker den inte ens.

Samtidigt försöker hennes mamma förgäves dölja sin fruktan.

Familjen har svårt att förstå Migrationsverket och Utlänningsnämndens beslut.

Två vuxna och fyra barn ska avvisas till Irak.

Under 2003 avvisade Sverige inga irakier på grund av kriget i landet. I februari 2004 började Migrationsverket åter fatta beslut om avvisningar.

I det avvisningsbeslut som Nasrins familj fått medger Utlänningsnämnden (UN, den instans som prövar Migrationsverkets beslut) att det förekommer väpnade attacker av olika slag i Irak. UN anser dock inte att den väpnade konflikten är så allvarlig, att familjen inte kan återvända till sitt hemland.

Trots det låter Migrationsverket Nasrin och hennes familj stanna i Sverige på obestämd tid.

Sverige tvingar nämligen inga irakier att återvända, på grund av att det är så oroligt i Irak just nu.

Det gör att 14-åriga Nasrin lever i ett vakum i lägenheten på Ludvika gård tillsammans med sina syskon och sin mamma och pappa.

Hon vet ingenting om framtiden.

Hon lever timme för timme.

När telefonen ringer, rycker hon till av oro. I morgon kanske det är dags att åka.

Så Nasrin undviker att skaffa vänner.

- Jag vill inte tycka om någon, för det gör så ont när jag måste lämna dem.

Sen undrar hon:

- Flickor i min ålder tänker inte på sånt här. Varför måste jag göra det. Är det mitt fel att jag är arab från Irak?

Mer läsning

Annons