Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

När, var, hur - men varför?

Annons

Det började för mer är 45 år sedan. När hände olyckan? Var ligger Santiago? Hur började Koreakriget? Varför blir det jordbävningar?

Frågor. Ständigt nya frågor. Svaren fanns förhoppningsvis i tidningarna, i den tjocka uppslagsboken, på radion och - några år senare - på tv.

Lusten att läsa, att få veta, var omättlig. När en fråga hade fått sitt svar, dök dock två nya frågor omedelbart upp. Sedan tre. Sedan fyra.

Jakten efter en heltäckande kunskap, helst på alla områden, var förstås hopplös. Det märkliga var att det skulle ta decennier innan jag motvilligt insåg detta.

Tillgången på älg i Särnaområdet, den politiska utvecklingen i Burma, allsvenskan i fotboll, hur många varv runt jorden som astronauterna åkte, hur mandatfördelningen blev efter valet; allt var intressant och oumbärligt att veta.

Så höll det på. En dag då jag inte hört de flesta nyhetssändningarna på radion och dessutom missat tv-nyheterna, var en misslyckad dag.

"Kunskap kan man aldrig få nog av", heter det. Fel. Det kan man visst. Självklart är det bra och även nödvändigt att i ett vidare begrepp veta vad som händer för att förstå sammanhangen, men det finns gränser. I dag, när jag lyckats övervinna begäret och blivit en måttlighetsbrukare av nyheter, kan jag se tillbaka på en lång, mörk period då jag var fast i nyhetsträsket.

Begäret fanns ständigt där. En titt på klockan: Snart luncheko. Rapport om en kvart. Nu måste kvällstidningarna ha kommit. Jag minns inga skakningar, ingen kallsvett.

Men känslan av att något kan ha hänt som jag inte visste om, var långt ifrån angenäm.

Vändningen kom gradvis. Långsamt kom insikten att tolvtemperaturen i Umeå inte var oumbärlig att veta. Att Landskrona spelade 1 - 1 mot Elfsborg på bortaplan.... tja, och sen då? Tåget som spårade ur i...

Jag kände att det här hade jag läst, hört på radio eller sett på tv förut. Kanske på andra platser, med andra lag, i andra huvudstäder. Samma partier, samma budskap.

Kalla det cynism, lättja, mättnad. Kanske det. Den allra svåraste törsten var i alla fall stillad.

Självklart fortsätter jag att följa det som händer, men numera utan ett inre tvång att behöva veta allt.

För att det gamla suget ska kännas, måste jag bli överraskad av det jag läser, hör eller ser. Och det händer ärligt talat inte ofta numera.

Senast var i korsningen Hamngatan-Drottninggatan i Stockholm. Jag passerade en grönärgad staty som stod utanför Åhléns. En staty? Där? Dessutom: Sakta, sakta började den röra på sig. Oberörd, utan att röra en min i det välsminkade ansiktet, utfördes en pantominföreställning i några minuter. När den var klar hade statyn återgått till ursprungsläget i sin grubblande pose.

Turister med kameror stannade upp. Likaså luttrade stockholmare. Det klirrade av mynt som kastades i lådan. Barn var framme och petade, för att stilla sina undringar, på mannen i 1700-talskläder som föreställde en staty. Eller var det en staty som föreställde en man i 1700-talskläder?

Själv struntade jag i svaren på frågorna. Jag hade blivit överraskad av upplevelsen och den sköna känslan satt kvar länge.

Mer läsning

Annons