Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

När nationaliteten är sekundär

Annons

De har varit gifta i 27 år. - Det var ingen slump att det blev Eleni. Jag sökte mig ut i sådana kretsar, säger Olle Rydell som ville bort från gärdesgårdarna i Leksand, ut i världen.

Efter 20 år återvände han dock till Dalarna. Sedan 15 år bor paret i Romme.

Elenis föräldrar kom från Grekland för att arbeta i Norrköping på 60-talet då Sverige behövde arbetskraft. På väggen hemma i byn Horigi sitter fortfarande en bild av Olof Palme.

- Ingen har nog Göran Persson på väggen, säger Eleni med ett ironiskt leende. För pappa var Palme en symbol för ett land som var bra för mina föräldrar. Fast de blev aldrig en del av samhället. De skulle ju tillbaka.

Eleni kom till Sverige efter gymnasiet. Från militärjuntans stängda land där hon bara kunde tjuvlyssna på Mikis Theodorakis på grannens radio. I Uppsala öppnade sig världen. Det var tidigt 70-tal och studenterna protesterade mot kriget i Vietnam och mot juntan i Chile. Hon mötte Olle i ett första maj-tåg och sedan på en internationell fest.

De gifte sig efter 1,5 år, mest för att Elenis familj inte gillade samboförhållanden.

Folk frågar ofta "Hur trivs du i Sverige?".

- Det är en svår fråga att få i förbifarten. Jag har levt hela mitt vuxna liv här. Det är som att fråga "Hur trivs du med ditt liv", ingen fråga som en svensk normalt ställer till en annan svensk. Den kräver reflektion och tid. Det skulle vara enklare om de frågade hur jag trivs med min klass eller mina grannar, säger Eleni.

Och så frågar folk om hon känner sig som grekiska eller svenska, och om hon längtar hem.

- Jag känner mig som en människa. För mig är "hem" inte en geografisk plats. Det är där jag känner gemenskap. Borlänge är definitivt inte mitt hem, det är andefattigt med Kupolen i stället för en kyrka mitt i stan. Fast jag trivs i Romme och på Friskis och svettis. Där är jag till och med värd nu. Det är kul och socialt.

Och så berättar hon om sina underbara elever, klass 7B i Horndal, pigga och tillgivna tonåringar.

- Vi har så god kommunikation. Skriv det, så blir de glada, beordrar Eleni.

Visst möter hon ibland misstänksamma blickar. Butiksbiträden och andra ser hennes mörka hår och tänker: Hyreshus, arbetslös, socialbidrag, flyktingförläggning, tjuv... Men det finns en positiv nyfikenhet också.

- Jag har aldrig använt min invandrarbakgrund som förklaringsmodell för mina misslyckanden. Det var väl tjusigt uttryckt? Jag misslyckas ändå, det beror på att jag är som jag är, säger Eleni Rydell.

Främlingsrädslan finns överallt. Vårt behov av att sätta etikett är stort, för att förstå världen måste vi kategorisera, bunta ihop.

- Men ordet rasism kan man spara tills det behövs, när folk verkligen tror att de tillhör en ras som är mer värd, säger Olle.

Paret Rydell skrattar åt olika saker, men de ger och tar av varandra. Även om en enskild inte kan beskrivas utifrån ett kulturperspektiv så präglas vi av vår bakgrund.

För Eleni är kafékulturen viktig. Gärna med sällskap, men hon trivs också ensam vid ett bord med gott kaffe i koppen. Det är avkoppling.

Olle har lärt henne att älska sommarvandringarna i Syllarna. Där finns god mat, vacker natur och otvungen kontakt med andra vandrare i stugorna. Men skidåkningen och särskilt pulversoppor vintertid får han ha för sig själv.

Olle och Eleni Rydell tycker att utvecklingen i Sverige går åt fel håll, från öppenhet mot världen till staket som stänger in. Olle har just varit på distriktskongress och sörjer över att de internationella frågorna numera inte finns med när socialdemokrater diskuterar.

Båda är engagerade för en generösare flyktingpolitik och stödjer kraven på allmän amnesti. Och särskilt att de apatiska flyktingbarnen ska få stanna i Sverige.

- 150 barn som ligger och dör. Det är en form av ondska som utspelas i vår tid, vi är vittnen och lite medskyldiga allihopa, säger Eleni.

Det är lördag. På söndagen ska paret Rydell gå på nyöppnad grekisk restaurang i Hedemora. På måndag ska de för andra gången se en grekisk film i Leksand. Den heter Tårarnas äng och handlar om fördrivningen av greker från Svarta havet på 1920-talet.

- Jag har växt upp med sagorna om Svarta havet, och saknaden. Många äldre längtar fortfarande dit. Kanske är det därför jag känner mig hemma med det österländska, säger Eleni.

RAGNA FAHLANDER

Mer läsning

Annons