Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

När friskolans ansvar upphör

Annons

Jag kan inte annat än förundras över hur många pedagogiska entreprenörer det finns som tycker sig ha en generallösning på hela grundskolans i dag besvärliga situation som de övriga beslutsfattare, pedagoger och utvärderande myndigheter i allmänt oförstånd måste ha förbisett.

Friskolor tar resurser från redan existerande kommunala skolor. Den matematiken borde var och en klara av. Om det redan finns skolor som har som skyldighet att täcka upp det elevunderlag som finns i närområdet så får de givetvis stora problem när delar av deras resurser ska förflyttas till en nybildad friskola. Om sedan ryktet efter några år påverkar föräldrar att återvända till den kommunala skolan så måste de ändå vara beredda att ta emot barnen.

En friskola kan nämligen som enskilt företag läggas ned och ansvaret däremot upphöra, men det gör det inte i en kommun. Därmed inte sagt att inte konkurrens stimulerar till viss mån, och att den kommunala skolans struktur är stelbent och långsam.

Uppdraget som lärarna har att följa har dessutom skiftat mycket den senaste tiden till följd av, precis som Raskopp beskriver det, nya idéer och kufiska sanningar som etablerats inom skolan. Dessa har dock sällan kommit från den lärarkår som man i debatten så gärna drar över en kam och sedan skäller på.

Nej, alltför många idéer kommer från beslutsfattare i kommuner eller myndigheter som har alldeles för dålig insikt i hur den verkliga situationen ute i skolorna egentligen ser ut, och hur deras förslag och idéer i slutändan gestaltar sig för den enskilde eleven. Detta är nämligen den viktigaste frågan av alla att ställa sig när en förändring genomförs: Hur gagnar detta den enskilde eleven?

Raskopps lite otydliga ideologi tycktes handla om att eleverna ska omges av fritänkande, flexibla vuxna som tillåter dem att utveckla kunskaper efter eget önskemål och i en egen takt. Däremot ska man undvika att som i den kommunala skolan ha "barnen som gisslan försöka bibehålla medelklassens värderingar" och dessutom inte heller "tråka ihjäl eleverna och med diverse tvångsmetoder få dem att år efter år sitta och låtsas lära sig fullständigt onödiga saker".

Detta onödiga påhopp och denna grova generalisering av vad en hel lärarkår uträttar på sitt arbete varje dag låter bara som ännu ett tvivelaktigt försök till att värva röster till förmån för friskolorna. Självklart existerar dessa flexibla, fritänkande vuxna i den kommunala skolan likaså, men de begränsas av att skolan i dag innehåller alldeles för mycket uppfostran som förr sköttes i hemmet, och inte lika mycket fokusering på kunskapsinhämtning.

När tiden går åt till att diskutera vilka ord vi bör använda till varandra och inte, eller hur sent man ej bör sitta uppe och chatta för att orka med skolan dagen efter, blir resultaten sämre. När så resultaten blir sämre skriker opinionen, och Skolverket rycker ut med en ny administrativ pålaga som ska visa på var (i skolan) bristerna finns, vilket också tar tid.

Nej, lyssna på lärarkåren i stället för att sänka deras arbetsglädje. Där finns så mycket att hämta.

Ställ högre krav på eleverna, och kom i förväg överens med föräldrarna om konsekvenser som är lämpliga om kraven inte uppfylls. Dessutom får vi inte som vuxna både i skolan och utanför glömma bort att vår livserfarenhet faktiskt gör att vi har viktiga saker att dela med oss som våra barn skulle missa om inte vi ledde dem på rätt väg. Detta förhindrar inte elevinflytande i skolan, men det målar upp ramar att hålla sig inom.

JOAKIM LINDAHL JOAKIM LINDAHL ÄR LÄRARE PÅ GRUNDLÄGGANDE VUXENUTBILDNINGEN I BORLÄNGE, OCH TIDIGARE HÖGSTADIELÄRARE OCH SKOLLEDARE.

Mer läsning

Annons