Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

När farfar dök upp...

Annons

Ni som såg Beatlesfilmen "A hard days night" i TV häromveckan, kunde förstås inte undgå att märka att farfar tog över showen.

Varför dök han upp i alla tänkbara och otänkbara miljöer?

Jo, det var förstås beatlarnas sätt att krydda en dokumentär om gruppens tidiga 60-tal, som annars riskerade att bli lite sirapsseg trots all god musik - förresten: återupptäckte i filmen vilken underbart liten låt "If I fell" är. Måste vara en av de bästa tidiga Beatleslåtar som spelats in.

Pojkarna i Beatles ägnade sig på den tiden - trots att de utåt sett var väldigt välkammade - åt bisarra skämt, och, ibland, också plumpa uttalanden. Det framgick tydligt i filmen.

- Vi är större än Jesus, sa John Lennon en gång, vilket väckte en enorm uppmärksamhet och han hade fullt sjå att efteråt ta tillbaka det han sagt och förklara att det var ett skämt.

Men det var det säkert inte. Han menade vad han sa.

Och troligen stämde det också. Beatlarna var otroligt populära - rena hysterin utbröt där de drog fram: folk svimmade till höger och vänster.

Beatles utmålades från början som svärmorsdrömmar: väluppfostrade och blyga.

Men så var det inte bakom gardinerna.

Bandet - och det var mest Paul McCartney och John Lennon som var drivande - var ibland mycket bitska. Och hänsynslösa. Och fega.

De vågade till exempel inte själva tala om för Pete Best, trummisen, att han skulle få sparken. Det fick managern göra. Man tyckte Best var för dålig. Fast det är ju ytterst tveksamt om ersättaren Ringo Starr var särskilt mycket bättre...

Beatles behåller sitt grepp om publiken. Trots att det är 40 år sen bandet stod på topp. TV:s Beatleskväll - som också innehöll en dokumentär om när John Lennon sköts och en intervju med den kickade Best, som verkade ha kommit över besvikelsen att inte få fortsätta i världens bästa popband och bli mångmiljonär - är ett bra initiativ. Hoppas på en fortsättning.

Men så var det det här med farfar. Femte hjulet under vagnen.

Det upplevde jag själv en gång i början av 70-talet i London.

Jag såg en musikal som hette "John, Paul, George, Ringo - and Bert" på någon av de små teatrarna i West End.

En härlig föreställning med mycket, mycket Beatlesmusik och nostalgin flödade. Där förekom alltså Bert, som precis som farfar i "A hard days night", blev hu-vudfigur i showen, även om Bert mera blev en be-rättare än som farfar; en clown, som man skrattade åt.

Jag tror inte den här musikalen blev någon större succé. Jag såg den någon vecka före jul. Teatern var halvbesatt. Londonborna förberedde sig för helgfirandet och girlangerna på Oxford street glimmade och gå på musikal var nog inte det som stod överst på priolistan för människorna i världens huvudstad.

Men Bert var väl värd besöket. Jag minns att han ropades in flera gånger för extranummer. Han sjöng nämligen också. Ganska bra, vad jag kommer ihåg.

Namnet Bert var påhittat.

Men han fanns på riktigt. Hette Lionel Bart och var kompositör. Han drev en klubb på Gilston road i Chelsea och kände 60-talets popikoner väl, som Stones, Beatles, farfar - och troligen Bert också.

PELLE MALMBERG

Mer läsning

Annons