Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

När drömmen äntligen slår in...

Annons

Jag har den allra största respekt för dem som bestämt sig, för dem som lämnar för att göra vad de alltid drömt om och på det viset bekämpar den vardagens outhärdliga gråhet som är... outhärdlig.

Därför har jag aldrig hånat Christer Fuglesang, partikeldocenten från Bromma. Men det har varit nära, väldigt nära, för Christer Fuglesang var under några år den största loser vi kände till.

Han trodde verkligen att han skulle få åka upp i rymden tillsammans med NASA:s hårdingar. Han trodde verkligen att han hade en chans, trots att han gång efter annan blev brädad för någon som kanske inte stått längst på tur, men som passade bättre för uppdraget, eller bara hade mer stålar och bättre tunga, vad vet jag.

Christer Fuglesang borde ha gett upp för länge sedan, men människor med drömmar - och benhård Anja Pärsonsk vilja - håller fast.

I och för sig, det är kanske bara något som romantikern i mig inbillar sig, för skulle alla drömmare alltid lyckas klamra sig fast, då skulle inte världen se ut som den gör.

Själv skulle jag i såna fall lira fotboll i Aston Villa, ha Nicklas Lidström som backpolare i Detroit Red Wings, kunna gå på vatten och ibland vara stallskötare hos Stig H Johansson.

Det blir, som man brukar säga, sällan som man har tänkt sig.

Men Christer Fuglesang tog sig upp. Natten till söndagen startade nedräkningen som var över på några få sekunder och Fuglesang och rymdskeppet (visst låter det coolt?) sköt iväg, ut bland stjärnorna, ut i rymden, där ingen kan höra dig skrika, men där månen som jag alltid velat åka till finns.

Jag sov då. Jag borde ha varit vaken. Att se drömmar gå i uppfyllelse är inget som sker varje dag.

Det blir ju, som man säger, sällan som man har tänkt sig.

Men, vad händer när Fuglesang kommer ned på jorden igen? Är han upprymd? Lättad? Nedstämd, för att drömmen är över?

Jag har självfallet ingen aning, men inom idrotten har många stora stjärnor, som en gång levde för och i drömmen, talat om den stora tomheten när karriären var över, hur de kände sig bortglömda över en natt. De flesta har kunnat hantera det nya, det så väsensskilda, andra har... ni vet, vi behöver inte tala om det, inte nu.

För det här handlar om drömmar.

Häromkvällen, när det regnade från snedden och ned på nacken, i den där glipan som rockkragen oförklarligt lämnar, stannade jag i hörnet på gatan där jag bor.

Jag känner inte den lille killen, men han hälsar alltid och brukar ställa nyfikna frågor (vart ska du? vad heter du? har du en tjej?), så jag gav igen med samma taskiga mynt.

- Vad gör du?

- Spelar hockey.

Hm, jo, det ser jag, men du "spelar hockey" med en innebandyboll och plastklubba, lycka till. Kunde jag ha sagt. Sa inte så, i stället:

- Kul?

- Ja, ganska. Det är kul att göra mål, och det brukar jag jämt göra när Andreas står i mål på rasten.

Visst, tror jag säkert. Men är Andreas både blind och döv? Du skjuter som en kratta, grabben. Kunde jag ha sagt. Sa inte så, i stället:

- Brukar du sikta först eller gå på känsla?

- Vadå, gå på känsla? Jag bara skjuter, sa han.

Och vi stod där, pratade. Han frågade varför jag inte använde reflex (saknade svar), hur snabbt jag kan springa ("supersnabbt"; jag hade fingrarna i kors) och om jag sett adventskalendern (ja, och Pelle Svanslös var bättre).

Killen, som visade sig heta Markus och nyss hade fyllt åtta år, var just inne i en lång monolog om hur man gör en dragning med ryggen åt motståndaren och ändå kommer ur situationen rättvänd när han plötsligt frågade:

- Vad är klockan?

Den var sju, dags att gå hem, maten förmodligen redan på bordet.

- Vad ska du göra sen?, sa jag.

- Spela dator. Fotboll. Eller NHL.

- Vilket lag håller du på?

- Philadelphia, sa han stolt.

Och när vi sa hej då och gick var och en till sitt slog jag en blick bakåt. I skenet från gatlyktan såg jag "Forsberg"-trycket på hans snygga tröja.

På Fuglesangs stod det säkert "Aldrin".

CARL-JOHAN BERGMAN

Mer läsning

Annons