Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Naiv tro om mobiler

Annons

Jag läste Karin Rosencrantz Bergdahls ledare den 26 januari där hon frågar sig om kommunikationen inom skolvärlden är så dålig att man inte kan "resonera"" fram en "trivsel" i klassen, där alla tar hänsyn och förstår innebörden av irriterande mobiltelefoner.

Vilken naiv drömbild av skolan, får jag då utbrista!

Hur många lärare har inte vittnat om ändlösa diskussioner, som tar halva lektioner, bara för att få elever att lägga bort telefonen eller ta av sig kepsen? Många talar om skolan av i dag som en arbetsplats, där man har rättigheter. Självklart, men har man inte på ett arbete också skyldigheter? Är då felet enbart elevens?

Nej, det tycker jag inte. Under min egen skoltid fick vi någon lärare som ansågs vara så sträng, men som visade sig vara riktigt mesig; vågade aldrig ta tag i problemen i klassen och svek både en och annan elev som vågade rapportera om mobbning. Besviken kände man sig, för här trodde man ju att man skulle kunna vända sig till en vuxen som var lite respektingivande.

Jag förstår att det krävs en hel del av läraren, att stå inför 30 elever och ifrågasätta deras vanor med mobiler. Många elever går verkligen in för sina studier och vill ha lugn och ro. Varför ska då inte läraren kunna markera vad som gäller på arbetsplatsen?

Jag välkomnar förslaget med mobilförbud och även ordningsbetyget, som lär hur man ska ta hänsyn och behandla andra, det kan innebära mognad och ansvar för personen. I framtiden när man söker jobb, betyder oftast den sociala kompetensen mer än betyget på ett papper!

AMC

Mer läsning

Annons