Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Musik för hela slanten...

Annons

För Roland började musikintresset blomma upp redan i Folkskolan. 1954, när han gick på Västra Skolan i Falun, började han spela med Folkskolans Gossorkester och året därpå spelade han med i ABF:s musikkår.

- På den tiden var vi bara killar som var med och spelade, säger Roland. Tjejerna var inte uppfunna då...

Men dom kom redan 1956. När gossorkestern gick upp i musikskolan.

- Men på den tiden spelade tjejerna bara fiol och piano. Och det var ju inte så lämpliga instrument för marscherande orkestrar.

Roland minns tillbaka till den tiden med Gossorkestern under ledning av musikfanjunkare Sven Söderlund.

- Vi repeterade faktiskt fyra gånger i veckan. Gissa om vi var stolta när vi på skolavslutningen fick marschera till Kristine Kyrka spelande Folkskolans Marsch av musikdirektör Joel Olsson. Då var vi oerhört stolta.

Roland blev tilldelad att spela tuba. Och det var också det huvudinstrument han trakterade när han 1959 kom med som heltidsmusiker i Dalregementets musikkår.

- Vi spelade i militär uniform och bodde i musikkasernen på den tiden.

1964 bytte man dirigent. Musikdirektör Per-Ola Söderlund efterträddes av Birger Weigert.

- Vi bytte från "svensk sättning" till "engelsk sättning", berättar Roland. Det innebar att vi fick in både saxofon och kontrabas i orkestern. För mig blev då kontrabasen det andra instrumentet jag trakterade.

Som mest var orkestern 29 personer stor. Och Dalregementets musikkår var en av de första som genomförde ett figurativt program vid högvakten på Kungliga Slottet i Stockholm.

- Men det var redan under P-O Söderlunds tid. 1963 tror jag, minns Roland, som tycker det var en svunnen tid som man idag knappast kan tro existerade.

- Från 1968 blev det dock förändringar. Vi var då 700 militärmusiker i Sverige, fördelade på 24 musikkårer. Försvaret tyckte vi var både onödiga och dyra, så det blev en utredning om vi skulle bli civila musikkårer i fortsättningen.

1969 var det klart med att orkestrarna skulle "profileras", och övergången till Regionmusiken var påbörjad. Organisatoriskt skedde då ett samarbete med musikkårerna i Örebro och Karlstad.

- 1 juli 1971 gick militärmusiken i graven. Vi blev civila, och vår kår delades upp i mindre ensembler; En brassensemble, som tog hand om "militärmusiken", och där jag ingick, en "verkstadsgrupp" med bland annat stråkar och piano, en blåsarkvintett och så småningom även en stråkkvartett.

De tre första åren kunde man då och då fortfarande sätta ihop en reguljär militärorkester och gjorde en hel del framträdanden både för I13 i Falun och I14 i Gävle.

- Men det var fortfarande Staten som avlönade oss. Först 1988 tog landstinget över och då blev det först "Musik i Dalarna" och sedan Dalasinfoniettan.

Men där steg Roland av. Han hade under många år varit fackligt engagerad och fick nu erbjudande om att bli ombudsman för Svenska Musikerförbundet. Han lämnade sitt yrkesmässiga musicerande, men fortsatte att vara dirigent för Falu Blåsorkester, som han lett sedan 1974.

- Det behöll jag till en bit in på 90-talet, säger Roland. Och sedan började jag dirigera Hemvärnets musikkår i Borlänge 1997. Men 2002 lämnade jag över dirigentpinnen och blev tubaspelare i orkestern igen.

Hemvärnets musikkår i Borlänge, hade år 2000 inte mindre än 54 medlemmar i musikkåren.

- Det var en fantastiks upplevelse med så många musiker, säger Roland.

LARS-ERIK MÅG

Mer läsning

Annons