Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Museijärnvägen som minner om "Linghedsexpressen"

Annons

Järnvägens upphov kan härröras till år 1871 då Stora Kopparbergs Bergslag (Bergslaget) och Ockelbo-verken inledde undersökningar om möjligheterna att bygga en väg mellan Vintjärn, Lilla Björnmossen och Mellanjädern för vidare transporter till Bergslagets bruk i Svartnäs respektive Ockelboverkens bruk i Åmot.

Ett år senare var inriktningen att det i stället skulle bli en järnväg. Räls beställdes och levererades från England. Utläggningen inleddes i maj 1875. Wintjern-Björnmossens-Järnväg blev till och det första malmtåget rullade från Vintjärns bangård den 5 oktober 1876. Sedan fortsatte järnvägsbygget i flera etapper mot Linghed i väster respektive Jädraås-Ockelbo och Norrsundet i öster. En fjärde och sista etapp, som dock aldrig blev verklighet, innebar en förlängning av banan från Linghed till Hosjö med stationer i bland annat Svärdsjö, Boda, Bengtsheden och Sundborn.

Godstrafiken kom att bli dominerande på DONJ-banan hela tiden fram till avvecklingen 1968-70. Under de första decennierna var malm, kol och träprodukter de vanligaste fraktslagen innan järnvägen från 1930-talet och framåt kom att bli en renodlad timmerbana.

Persontrafiken startade i november 1897 och vagnparken utökades efter hand. Vagnar köptes in samtidigt som det förekom hembyggen i den egna verkstaden i Jädraås.

1948 rullade det sista persontåget på banans östra del, Jädraås-Norrsundet, och trafiken ersattes med landsvägsbussar. Kvar i tidtabellen fanns Jädraås-Vintjärn-Linghed där persontåget vanligtvis bestod av ett lok och en boggi-vagn som gick fram och åter på vardagar.

Det lilla tåget kallades "Ling-hedsexpressen" i folkmun.

Den sista "expressen" till och från Linghed rullade den 1 oktober 1956. Kvarvarande persontrafik mellan Lilla Björnmossen och Jädraås upphörde efter sommartid-

tabellen 1959.

Timmertrafiken rullade dock vidare och ångloken ersattes snart av diesellok som beställdes från Svenska Järnvägsverkstäderna i Falun. Några begagnade lokomotorer för vagnväxling köptes från Statens Järnvägar. Under en period hyrdes också två moderna Tp lok från SJ.

Men banan och vagnarna var slitna samtidigt som lastbilarna blev allt fler. Linghed-Jädraås lades ner på hösten 1968. Traversen i Linghed monterades ned och flyttades till Jädraås, banan revs upp och stationshusen såldes. Två år senare upphörde all övrig trafik på smalspåret. Kvar av DONJ-banan blev bara 6,5 kilometer mellan Jädraås och ett stycke norr om Tallås station.

Där har entusiasterna i museisällskapet Jädraås-Tallås Järnväg (JTJ) åstadkommit en fin attraktion som årligen lockar många besökare från när och fjärran. För dalfolk, stora som små, handlar det om ett trevligt utflyktsmål på lagom avstånd.

- Det här är en av landets finaste museibanor. Här i Jädraås kan man uppleva en välbevarad och unik smalspårsmiljö med lokstallar, vattentorn, järnvägsverkstad och smedja, säger tågklareraren Björn Tång, när tidningen är "på spåret" för att få en uppfattning om hur det var att åka tåg på gamla "Lingheds-

expressens" tid.

Tång syftar på de omfattande samlingarna av materiel. Där finns flaggskeppen från trafikens storhetstid, Malletloken nummer 8 och 12 och massor av annat intressant från DONJ-epoken.

JTJ förfogar över fem ånglok, ett 20-tal personvagnar, 50 godsvagnar och en ångvagn med namnet Majorn'.

Flera andra smalspårsbanor är också representerade, bland annat Byvalla Långshyttans Järnväg (BLJ), Klarälvsbanan, Roslags-

banan.

Museisällskapet organiserar för närvarande 521 medlemmar från olika delar av landet. De verkliga entusiasterna, ett 20-tal aktiva, ägnar det mesta av sin fritid till att jobba ideellt på museibanan.

Till smalspårsnätet på Dala-

sidan hörde också sidobanan Vintjärn-Åg-Svartbäcken. Åg-Wintjerns Järnväg).

- Järnvägen var lagd ner till sjön Hinsen. Där lastades tackjärnet från Ågs hytta över till pråmar som bogserades ner till Korså bruk, berättar Örjan Hamrin, intendent vid Dalarnas museum i Falun.

Om den järnvägen vittnar bara banvallen som dock uppges vara farbar med personbil. Loket Korsån liksom en åldrig grön vagn, kallad kungavagnen, plus en liten passagerarvagn finns bevarade i JTJ-reservatet.

Vagnen användes när kungliga sällskap jagade björnar i dala-skogarna på 1880-talet.

Hamrin passar i sammanhanget på att flagga för sommarens visningar av Vintjärns gruvor, Ågs hytta respektive bruket i Korsån.

- De hänger ihop och bildar en trestjärnig sevärdhet. I Vintjärn tittar vi bland annat på själva gruvan och kanalerna ovanför. Där finns också en gruvarbetarebostad som är den äldsta i sitt slag i hela landet.

- Och Ågs hytta är Dalarnas bäst bevarade. Den är dessutom inte hårt renoverad utan är i princip som den var när jobbarna lämnade den för sista gången 1926. Den har stått orörd sedan dess.

Hamrin har en förklaring till varför DONJ-järnvägen kom att kallas för kråkbanan.

- Förr brukade Svärdsjö-

bönderna kallas för kråkor. Det var väl för att det lät kraxande när de talade med sin speciella

dialekt.

FREDDY NYLUND

Mer läsning

Annons