Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Mora gav statisthockeyn ett ansikte

Annons

Årets match annonserades den ut som i Malung och hela 850 åskådare hade sökt sig till ishallen.

Dessa kunde snabbt konstatera att snacket om "årets match" var falsk marknadsföring.

Någon match blev det aldrig.

Leksand var fullständigt överlägset - i alla perioder.

Jag har sett många derbyn mellan Leksand och Mora i mitt liv. De flesta har Leksand vunnit, men jag är säker på att det inte skett på ett lika lättvindigt sätt som i går.

Det var roligt att se Leksand - mindre roligt att se Mora.

Så kände nog många fler än jag efter matchen.

Att Leksand vann, efter fem raka utan seger, har nog ändå större betydelse för framtiden för dem, än vad storförlusten har för Moras del.

Jag räknar snabbt ut att Leksand saknade åtta spelare i den här matchen på grund av skador - eller andra orsaker.

Det finns alltså material att ta av för att spetsa laget ytterligare.

Vilket behövs.

Men jag måste också säga att jag har svårt att liera mig med det faktum att vissa spelare ansluter så sent till truppen.

Det måste försvåra för tränarparet Tolvanen/Skoglund att få ett riktigt övergripande grepp på hur läget egentligen är.

Målvakten Sean Gauthier kom till Leksand i går, Mike Stapleton kommer om två veckor, och backen Greg Brown först den 17 oktober.

Men det är priset man får ta när ekonomin inte tillåter annat utrymme, än att ta spelarna på artistkontrakt.

Det finns en massa frågetecken i Leksand. Frågetecken som måste rätas ut till utropstecken innan seriestart.

Jag ber att få återkomma i

ämnet.

Men konstaterar i alla fall att målvakten Jonas Fransson tagit ett stort kliv framåt.

Med det ekonomiska utrymme som Mora IK har, tycker jag att klubben värvat klokt.

Men har framförallt sett till att förstärka backsidan, som hade stora brister i fjol. Calle Bergström, Mattias Pihlström, Thomas Ring och Pierre Johnson är nya backar.

Men viktigast av allt för klubben var nog att Ismo Kuoppala valde att komma tillbaka. Han kommer att bli en viktig ryggrad.

Patrik Ross, skyttekungen, har varit efterlängtad av många. Nu är han tillbaka, för att gåra mål i massor, eller åtminstone spela fram till dem.

Men då måste nog han ha lite mer fart på rören, vilja betydligt mer, än vad fallet var mot Leksand i går, där hans insats var direkt svag.

Som ålderman i laget ska man givetvis föregå med gott exempel.

Det gjorde definitivt inte Ross i går.

Dålig inställning var också, enligt rapporterna, ett kännemärke för Bragespelarnas insats i den så viktiga bortamatchen mot Sylvia.

Något man kan tycka vad man vill om. Uselt är i alla fall mitt betyg.

Jag har varit beredd att säga tack och adjö till Brage i flera månader nu.

Men jag har ändå hoppats, och velande försökt gripa tag i alla halmstrån jag över huvud taget kunnat se. Ett tag såg det också ut som en viss uppryckning var på väg.

Men efter förlusten mot Sylvia (1-4) ger jag mig: Brage kommer att ramla ur ettan. Division II väntar, Dalafotbollen mår riktigt dåligt.

Man spelar inte bättre än vad styrelsen tillåter, är ett gammalt känt uttryck. Det passar bra in på Brage, nu ser vi frukten av det. Styrelsen har inte kunnat skapa förutsättningarna som behövs för att driva en klubb i

Superettan.

Spelare av bra kaliber har försvunnit senaste säsongerna: Lasse Nilsson, inte minst, Thomas Vesterinen, Mattias Ericson, Martin Ericsson, Kent Sjöberg, Gunnar Sigursson.

Spelare som i huvudsak ersatts med spelare från lägre divisoner, eller i alla fall med en röd prislapp kring halsen.

Det håller inte i längden, vilket tabellen ger ett kraftigt besked om.

Slutligen:

Konstaterar också att Brage verkar ha svårt att hitta rätt när det gäller utländska nyförvärv.

Nok för i dag!

Mer läsning

Annons