Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Mobbade Emma ville ta sitt liv

Annons

- Jag tror inte de fattar hur illa de gjort mig, säger Emma.

Hon och hennes mamma sitter hemma i soffan och berättar, båda undrar även varför just Emma blivit drabbad.

- Det finns ingen ursäkt, säger mamman. Människor måste få vara annorlunda och skilja sig från mängden.

Det började i femman-sexan.

- Ett gäng på fyra killar och några coola tjejer började jävlas med mig och mina kompisar, berättar Emma.

Då hängde hon ihop med ett par andra tjejer som också gillade att plugga. De ansågs vara töntar. Sedan blev Emma ensam utsatt. De andra tjejerna var bästisar och hade varandra.

Ett tag låtsades hon inte om det. Det var pinsamt att vara den som inte var bjuden till diskon och fester. När hon skulle ha fest så bjöd en annan tjej i klassen till kalas på samma dag och tid, fast hon visste om Emmas kalas. Bara några kom till Emma.

När utfrysningen och trakasserierna blev tydligare så reagerade Emma, hon blev arg och skrek, eller ledsen och grät.

- Det tyckte de bara var roligt, så jag lärde mig att bara gå därifrån, säger hon.

Emma hoppades att det skulle bli bättre när hon började sjuan. Gängen skulle splittras och hon skulle komma i en ny klass. Och visst var det lugnt de första veckorna. Sedan började rykten gå, spridda av dem som behandlat henne illa förut.

Äldre killar började ropa fula ord efter henne. De knuffade henne in i skåp och kastade hennes mössa mellan sig.

- Och så spelade de flipper med mig i korridoren, det gör de jämnt, säger Emma.

Hon började isolera sig och försökte undvika konfrontationer. Hon berättade för lärare, bland annat om en kille som tafsade på henne.

- De pratade lite gulligt med honom, de går aldrig direkt på, de krånglar runt, säger hon.

Över huvud taget känner hon att lärarna inte sett allvaret i hennes situation, utan uppfattat det som småtjafs eller talat om en rörig klass.

Under höstterminen i sjuan började hotfulla lappar dyka upp i hennes skåp.

- Det stod att de skulle döda mig, jag blev rädd och jätteledsen, säger Emma. Lärarna försökte hinna ta bort dem innan jag såg, men de lyckades inte alltid.

Efter kontakt med kuratorn på skolan så fick hon och hennes föräldrar gå i samtalsterapi på barn- och ungdomspsyk. Där fokuserade man på eventuella problem i familjen, men man hittade inga.

Emma säger att hon har sin egen stil, men det måste hon väl få ha.

- Jag är ingen fjortis. Jag gillar att läsa och klär mig lite annorlunda, jag har inte så stort behov av att smälta in, säger hon.

Ibland drar hon sig undan, hon orkar inte med riktigt nära relationer jämnt utan har behov av eget utrymme. Kanske är det det som gör att hon uppfattas som avvikande i en grupp.

Under vårterminen i sjuan började hon i en annan högstadieskola i Falun. Det gick bra ett tag, hon hittade ett par kompisar. Men klassen var stökig med några högljudda killar, och ledartjejen i klassen gillade inte Emma.

Hon ville inte vara med på klassfotot eftersom det går ut till alla högstadier i Falun. Men ryktet gick ändå.

- Det sprider sig så lätt när de tycker att någon är konstig, Falun är en liten stad. De fryser ut mig för att skydda sig själva, säger Emma.

Än en gång ropade äldre killar "hora" och "bitch" efter henne i korridoren, än en gång blev hon knuffad, än en gång kände hon att tjejerna vände henne ryggen.

Det bestämdes att hon skulle byta klass igen.

Under sommaren hade hon självmordstankar, till slut orkade hon inte utan ringde själv psykakuten och blev inlagd en vecka tills den värsta krisen var över.

- Hon var stark och tvingade sig till hjälp, och blev lovad psykologsamtal till hösten, säger mamma.

Det var ett halvår sedan nu, än har Emma inte fått något psykologstöd, fast hon hade dubbel förtur.

Hon kom till den nya klassen, men inte tillsammans med bästa kompisen. Utfrysningen och flipperspelet fortsatte. Hon skolkade en hel del och fick streck i många ämnen.

För tredje gången i sitt unga liv fick hon uppleva att en lärare samlade de andra tjejerna i klassen för att tala om henne, utan att hon fick vara med.

- Jag sade åt dem att inte göra det, jag ville vara med i så fall. Det känns som om jag har skvallrat. Det är konstigt när alla andra snackar om varför jag blivit utfryst, säger Emma som upplevde det som att hon fick gruppen mot sig. De andra hade ett behov av att bekräfta att de inte är något fel på dem.

Hon fick inte veta vad de sagt på klassmötet, utan gick och undrade hela jullovet.

Hon hade bestämt sig för att det skulle blir bättre nästa termin.

Men första veckan, redan på onsdagen, hittade hon en lapp i skåpet.

Det var samma typ av lapp som hon fick på sin förra skola.

Då brast det för Emma. På torsdagen åkte hon in akut på sjukhuset.

- Jag ville ta livet av mig, säger hon.

Nu mår hon tillräckligt bra för att vara hemma, hon äter tabletter mot depression.

Hon och hennes föräldrar är kritiska mot att hon inte får psykologhjälp genom öppenvården, när det är akut har hon fått komma, men sedan blir det inget mera stöd trots att hon har förtur.

Emma vill inte tillbaka till skolan.

Hon praktiserar och ska läsa in matte, svenska och engelska.

RAGNA FAHLANDER

Mer läsning

Annons