Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Mitt hjärta kan bli ditt, kan ditt hjärta bli mitt?

Annons

Händelsen visar på den första knuten: Korten är inte tillgängliga i önskvärd utsträckning. Första åtgärden borde följaktligen bli att se till att korten finns på många fler ställen än på vårdcentraler och apotek.

Ett förslag på längre sikt är att låta upplysning om donationskorten obligatoriskt ingå i körkortsutbildningen. Där om någonstans hör väl frågan naturligt hemma. När körkortet sedan kommer, bör ett donationskort vara bifogat, så att den nye bilföraren osökt och direkt kan ta ställning.

Förhoppningsvis blir det då också diskussioner hemma, så att de anhöriga känner till ställningstagandet, och kanske också att övriga anhöriga kan tillkännage sina önskemål.

Vid ett ja-alternativ vet då de anhöriga att frågan om donation kan komma upp om olyckan är framme, och personalen vet utgångsläget inför anhörigkontakten. Observera dock att detta också gäller nej-alternativet! Ett nej-kort skulle bespara de anhöriga ett upprörande samtal och samtidigt spara tid för sjukvårdspersonalen, vilket ju är speciellt viktigt när det handlar om en olycka med flera dödsoffer. På donationskortet bör för övrigt också bifogas en rad med lydelsen: "Mina anhöriga är inte underrättade om min vilja" eller liknande.

Den förra kampanjen väckte en livlig debatt om registrering, och jag tror att många positiva backade av just den orsaken. De har helt enkelt inte lust att bli mer registrerade än de redan är.

Svårigheten att få rättning av felaktiga uppgifter i register är välbekant, och här gäller ju rätten att kunna ändra sitt beslut.

Att byta ut sitt kort är däremot enkelt. Det är självklart smidigt med registren, även nej-registret, (det är ju inte alltid man har kortet på sig), men om man lägger för stor vikt vid detta, är det stor risk att man tappar donatorer på kuppen. Det är korten som är det viktiga, inte registret.

Ett förslag att man automatiskt skulle användas som donator om man inte uttryckligen sagt nej bör enligt min mening omedelbart sopas bort ur debatten.

Risken är stor att en donation sker mot den dödes vilja (nej-kortet finns inte till hands, de anhöriga har inte gått an anträffa i tid etcetera), och det skulle förmodligen inte dröja länge förrän misstag av den arten skulle minska förtroendet för sjukvården.

På denna punkt får tilltron till läkarkåren inte rubbas: Patienten ska vårdas på bästa sätt, utan baktankar om vilken bra givare han/hon skulle bli. Även de anhöriga måste kunna lita på detta. Det formella skydd som i dag omger transplantationer bör bibehållas. Risken för fler nej-sägare kan annars inte uteslutas, och vad vore vunnet då?

Ett särskilt problem är de yngre, de som inte uppnått körkortsåldern. Det finns ju inga åldersgränser för att bli donator, varken uppåt eller nedåt. Ändå vet vi att det vanligen handlar om våldsam död när det gäller unga människor, och att de antagligen skulle vara lämpliga donatorer.

I den stundande upplysningskampanjen förtjänar denna fråga speciell uppmärksamhet, och möjligen blir detta den svåraste delen av kampanjen, där stor varsamhet är av nöden, samtidigt som ärendet är mycket angeläget.

Under alla förhållanden hoppas jag att hela kampanjen tillåts mynna ut i ett frivilligt ställningstagande (helst positivt) utan påtryckningar eller pekpinnar. Det finns så många liv att rädda.

KERSTIN ÅSTRAND

Mer läsning

Annons