Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Misslyckad jakt på ett skidtokigt majestät

Annons

Han var i Burträsk och invigde ett museum för ostar,

jag var i Britsarvet och hårdbevakade mr Udds trollerikonster för

sexåringar. Därför trodde jag att vi kunde mötas i gemensam

professionalitet, kungen och jag.

Båda har vi jippovana, båda träffar vi nya människor dagarna i ända, båda vet vi att vi har ett jobb som måste göras - trots att det suger ibland.

Men allt detta visade sig i närvaron av kunglig glans

naturligtvis betyda - ingenting.
Hans majonäs kalsongen, fnissar en pojke jag träffade innan kungens besök på skidspelen.

- Ja då får man önska lycka till då, säger pojkens mamma, som förgäves hade mitt uppdrag några år tidigare.

- En intervju? Ja, det där är jättesvårt. Kungaparet vill vara ifred. Om du spontant ställer en fråga kanske, men att att avdela någon särskild tid tror jag inte alls på, säger Lars Eggertz, ordförande i Svenska skidspelen och kontaktperson för kungabesöket som berättar att han "träffat kungaparet i många många år".

Så redan när kungen kliver av sitt plan på Dala airport i Borlänge står jag med klumpen i halsen på Lugnets skidstation, spejar och väntar med blocket krampaktigt i hand. När han väl kommer ser jag honom inte ens, så upptagen är jag med att stirra vilt efter kungaglansen.

Omsluten av fyra biffiga, tystlåtna män med öronsnäckor och sin adjutant glider kungen upp på VIP-läktaren, precis tio minuter innan damernas start. Speakern annonserar "Hans majestät konungen" och tävlingen kan börja.

Kungen anländer utan drottningen, som i sista stund ställt in Falubesöket. "Sjuk - men inget allvarligt" viskades det på läktaren. Kanske var det söndagens inplanerade skidåkning som var stötestenen.´ Drottningen är, enligt säkra källor, inte lika van i skidspåret som sin make.

När alla andra sätter sig på trätrallarna på VIP-läktaren står kungen kvar längst framme vid räcket och ser ömsom på storbildsteven, ömsom ut över folkhavet. Bredvid sig har han skidlandslagets chef Jan Palander och Lars Eggertz.

Min chans uppstår just då. Skidåkarna är långt borta i skogen, kungen inom armlängds avstånd och solen skiner underbart. En god vän på resa i Asien har berättade följande anekdot, sann eller osann, om kungaparets Thailandsbesök så jag är vid gott mod:

"Lycka till! Kungen kommer i alla fall att vara på strålande humör - han gillar ju skidåkning. Under sitt besök i Bangkok satt han och såg väldigt ointresserad ut under ett informationstal om svensk-thailandskt samarbete i kampen mot drogsmuggling. Så fort det var över rusade kungen upp ur sin stol och ringde på mobilen. Varför han hade så bråttom? Jo, han ville veta resultaten från en tävling i Skid-VM..."

Med en stämma så servil att jag knappt vet att den finns i mitt register dristar jag mig därför att fråga den sportklädde mannen på trätrallen:

- Ursäkta kungen. Får Falu Kuriren byta några ord med kungen?

Först är han tyst. Sedan vänder han sig om till hälften, granskar mig i ögonvrån och säger långsamt och bestämt:

- Nej. Nu tittar Vi på teve. Öh... Tävling, menar jag - förstås. Nej. Det går inte. Nej!

Sedan vänder han sig bort igen.

Nära nog förintad av mitt livs första genuina majestätis pluralis vacklar jag bort i solskenet för att trösta mig med VIP-läktarens delikata gratis-gulash och göra upp en ny kungaplan.

Jag inser då att ett kungligt besök är, oavsett karaktären på evenemanget de kungliga ska övervara, något som kräver disciplin och planering hos arrangörerna som om det gällde landstigningen i Normandie.

Vill man erövra kungen måste man noggrant planera. Vill man vinna hans gunst bör man vara väl förberedd.

Jag är ingetdera. Och jag har inte varit gud-i-behaglig.

Enligt Anita Ljungberg, husfru i landshövdingsresidenset, görs inget speciellt inför de kungligas ankomst. Men telefonerna som ringer och ringer i bakgrunden, och stressen i hennes röst dagen innan motsäger det.

- Nej. Jag har inte tid. Nej, det går faktiskt inte. Nej, nu ringer det på en telefon till, säger hon och avslutar samtalet.

Kanske ska hon gå och bädda med de speciella lakan som kungen ska sova på i den speciella lägenhet i residenset som står tom, utom vid kungligt besök.

För speciellt, det är det faktiskt, vad Anita Ljungberg än påstår.

Kungens egna lakan förvaras i en särskild påse i residenset. Det är fina linnelakan, och i helgen var de nystrukna för hans majestät.

- Det är jättenoga med allting när kungen kommer, berättar Gulli Klingwall, husfru hos Gunnar Björk under ett par år.

Husfrun har en noggrann plan över kungabesök, bara att pricka av, och upprättad genom år av erfarenhet.

Den lilla våningen med sovrum, skrivrum och badrum ska fejas, och frukost, kvällstilltugg och andra förfriskningar enligt kungligt önskemål ska inhandlas.

Husfrun får en lista på det te som önskas, de olika marmeladsorter som kungen vill ha på frukostbordet, och den fil drottningen ska äta. (Kungen vill inte ha fil - han är mer av en marmeladman.) Till kvällen ska nattmacka och förfriskningar finnas tillgängliga.

- De hade speciella önskemål, minns Gulli Klingwall.

Frukost intar kungaparet i matsalen med landshövdingen. Adjutanten, hovdamen och säpovakterna installeras på en nedre våning, som brukligt är för tjänsteandar.

Att allt är strikt formaliserat är kanske inte så konstigt. Det skapar ordning i en kaosartad tillvaro, där det är lika troligt att man under en månad får tillfälle att beundra thailändska elefanter som att man beskådar en samisk renhjord.

Min ganska grunda research visar att kungens sista programpunkt denna arbetsvecka är "närvaro vid Svenska Skidspelen i Falun". Jag sväljer lite grand inför tanken på en uttröttad kung på krigsstigen när jag inser att han på tisdagkvällen ätit en historisk jubileumsmåltid på Livrustkammaren, på onsdagen flugit till Zürichoperan för Gösta Winberghs minnesföreställning och däremellan tvingats träffa Horace Engdahl, Svenska akademiens ständigt outhärdlige besserwisser till sekreterare.

Som om det inte vore nog så har torsdagen ägnats åt att inviga en utställning och att närvara vid Kungliga vitterhets- historie- och antiktivitetsakademiens 250-årsjubileum. Middag i Gyllene salen förstås.

På fredagen bar det av till Burträsk och en invigning av Ostens hus.

Men att kungen skulle vara sitt vanliga proffsiga jag i Falun, det kunde hovet försäkra.

- Det här är en helt vanlig vecka, säger Morgan Gerle, hovets informationssekreterare.

- Kungaparet gör massor med andra saker också. Det här är sådant som är så officiellt att det är pressfotografer med. Utöver det är det planeringsmöten och stiftelsesammanträden med mera.

Lördagskvällens kungamiddag var en inofficiell programpunkt, för speciellt inbjudna.

170 personer samlas till middagen som kommunen är värd för i Stora Ensos pampiga Bergslagssalonger, men som också svenska skidförbundet och skidspelen är medarrangörer till.

Målet med middagen är något luddigt - nätverksbyggande tycks vara en del av det. Men att kunna få säga att man dinerat med hans majestät är förstås det enda som betyder något.

Många gäster är sponsorer som skidspelen vill smörja, en del är kommunala politiker eller tjänsteman. Ett antal skidlegendarer står också på gästlistan, däribland Gunde Svan.

Kommunalråden Jonny Gahnshag, s, och Dan Westerberg, c, och oppositionsrådet Mikael Rosén, m, tackade ja. Men miljöpartisten Jan Lindholm tackade nej direkt. Han tror att det var ett misstag att han bjöds från början.

Om han skojar eller inte är svårt att avgöra.

- Jag tycker inte att jag har tid, säger han först. Sedan tillägger han att beslutet både är personligt och politiskt:

- Jag gillar inte jippon. Jag tycker inte det är speciellt roligt och avstår gärna. Vi i mp har en mer officiellt negativ inställning till att skattemedel används till sådant här.

Strax innan sju anländer kungen, och slår sig ned vid honnörsbordet. Som bordsdam har han landshövding Ingrid Dahlberg, och på sin vänstra sida Helen Lott, chef för gatu- och parkförvaltningen. Vid bordet sitter också Lars G Josefsson, Vattenfalls vd och huvudsponsor för arrangemanget, med hustrun Gunni. Skidlegenderna Toini Gustafsson och Assar Rönnlund, och landshövdingens make Roland Lundin finns också vid honnörsbordet. Faluns borgmästare, kommunfullmäktiges socialdemokratiske ordförande, Karl-Erik Pettersson sitter utan bordsdam.

Han skulle haft drottningen till bordet, men när hon ställde in fick han ingen ersättare.

- Även en drottning kan bli sjuk, säger Karl-Erik Pettersson.

Men lite besviken är han.

- Möjligheten att få sitta bredvid drottningen kommer nog aldrig igen, säger borgmästaren som tycker att det "viktigt med symboler som kungaparet".

Middagskonversationen hade han redan planerat för.

- Jag skulle prata med henne om hennes stora engagemang för funktionshindrade.

Vid de sjutton borden serveras en festmåltid där tunnbrödskorg med kallrökt lax och forellrom är förrätt, lammytterfilé med murkelsås är huvudrätt, och hjortronparfait efterrätt.

Dans blir det inte, men väl kaffe.

Mat är ett utmärkt sätt att umgås.

Lite lunch skulle göra susen även med en sur kung tänker jag efter att Bente Skari överlägset stakat in i mål. Min gulash, den piggade ju upp rejält.

Den nya planen är att prata med honom efter att han smörjt kråset i idrottsmuséet, tillsammans med landshövdingen, Stiftelsen Kopparbergets chef Ulf Nilsson, Lars Eggertz med fru och ytterligare två gäster.

Som en spion från Hänt Extra! kikar in jag in för att notera brunchbufféns innehåll: rökt Solvarboskinka, kallrökt lax, vispad philadelphiaost, bacon- och äggröra (nästan slut, alla åt med god aptit), olika sorters ost, nybakat bröd, pannkakor, muffins, exotiskt fruktfat, olika joser och kaffe förstås. Vem blir inte glad av det?

Inte kungen i alla fall.

- Ursäkta det var från Falu Kuriren. Skulle jag kunna få ställa några frågor till kungen?

- Jaså. Det är du som är och stör nu igen, svarar kungen och snörper missbelåtet på munnen samtidigt som han börjar gå ut från muséet.

- Och vad är det du vill då?

Precis då inser jag att jag vill ju ingenting. Jag vill helst av allt gå därifrån. Vad kan jag fråga kungen om som rimligtvis kan intressera någon överhuvudtaget? Irakkriget? George Bush? Då svarar han ju inte.

Kräkfärdig av kungens imposanta gestalt viskar jag fram mitt livs sämsta fråga:

- Jag undrar... vad tyckte kungen om tävlingen?

- En jättefin tävling. Det var tungt och strävt i spåren för flickorna, men det skötte dom bra. Det här är väl förberett alltsammans. Något mer?

- Ja, drottningen skulle ju komma...

- Nej.

- Jo, men hon skulle ju ha varit här...

- Nej. Vad det något mer?

- Ja, jag undrar vad kungen tycker om...

- Nehej, inte det. Då så. Tack, säger han snävt.

Jag står kvar i foajén och badar i förnedringen. Då kommer insikten att den bästa kungabevakningen, det är den som görs på avstånd. Det blir så mycket trevligare då, så mycket mer okomplicerat.


ANNA RUNNBERG

Mer läsning

Annons