Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Minnen vi glömt

Annons

Helt plötsligt verkade det som om någon släckt lyset i hela varuhuset.

Det blir så när en så tydlig person som denna texts hjälte blir stående i en dörröppning.

- Men är det inte...?

Det var det.

Vi räknade blixtsnabbt (nåja) ut att det var 33 år sen vi senast sågs. En och annan droppe vatten, och annat, hade runnit sedan dess.

Man kan tala om ett ensidigt återseende eftersom mannen ifråga syns tydligt i teve med någorlunda regelbundenhet.

Då föreställer han en tafflig polis i Strömstad.

Stor och tafflig.

För 33 år sen kallades han Trubadur X.

Nu kallas han Stefan Ljungqvist, vilket är praktiskt eftersom han heter så.

Vissa händelser och personer kommer alltid att vara ihopkopplade i ens medvetande.

Stefan Ljungqvist har jag ihopkopplad med den gamle vissångaren Börje Andersson från Hjorthagen (Anders Börje) och den kopplingen förefaller lika orimlig varje gång jag erinrar mig den.

Försynt erinrades Stefan om händelsen och eftersom han är en världsvan man gav han sken av att minnas händelserna med samma skärpa som sin samtals-partner.

Han log i alla fall åt historien så det hördes över halva varuhuset.

Så här var det:

Vid den aktuella tidpunkten befann jag mig i Stockholm, känd huvudkommun, för att skapa mig på Gröna Lunds stora scen - Jussi och Zarah Leander hade förhinder - tillsammans med förträfflige Ulf Thorén och en annan folkskock.

Det var ett glatt gäng som inte drog sig för att lyckliggöra stadens krögare efter kvällarnas apspel på tivolit.

Emellertid stördes dessa samkväm onödigt ofta av ovan nämnde Börje. Regelmässigt nosade han upp alla näringsställen där vi kunde tänkas häcka, oftast i ett skick som inte Logetemplaren i 621 Enighet av IOGT skulle ha uppskattat.

Bråk uppstod icke sällan.

Detta gjorde att vi sedermera ansåg oss nödgade att sända ut en spejare så fort vi ämnade oss in till ett attraktivt vattenhåll, en Börje-varnare som kunde larma om vederbörande fanns i lokal-en eller inte.

Problemet vara bara att den gamle Sonoraartisten ("Två små röda rosor", 1942) vid det laget kände hela Thoréngänget till utseende.

Dessbättre hade en sång-kunnig, anonym Göteborgare kommit till stan och kunde fungera som spejare åt gänget.

Ingen människa i hela Stockholm kände igen hans ansikte.

Han visade sig sedermera heta Stefan Ljungqvist och kunde även användas som sångare och Strömstadspolis.

Samt - paradoxalt nog - kändis.

Efter att vi stått på Åhléns och språkat en stund i lördags och blivit beglodda av en häpen allmoge slog det mig:

Som anonym spejare torde denne herre i ekonomiförpackning vara komplett värdelös år 2003.

Mer läsning

Annons