Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Mia - biståndschef i katastrofens Pakistan

Annons

Omvärlden sitter visserligen inte bara och tittar på. Biståndsorganisationerna finns på plats. Likaså skjuter världens länder till pengar och förnödenheter för att undsätta det sedan tidigare hårt utsatta landet.

Men i jämförelse med exempelvis tsunamikatastrofen i Sydostasien har världens givmildhet och offervilja inte varit lika stor. Jordbävningskatastrofen har inte hamnat på allas läppar som flodvågen gjorde.

Kanske blev världen mättad på katastrofer under 2005. I skuggan av detta har jordbävningen i Pakistan framstått som den "glömda" katastrofen.

Situationen i de värst drabbade delarna av Pakistan, Manshera och Sirandalen, blir allt desperatare för varje dag.

Den 1 januari slog vintern till med full kraft. De högre belägna byarna är täckta med snö. Längre ner efter bergssluttningarna faller nederbörden som snöblandat iskallt regn, som i sin tur orsakar dödligt farliga jordskred som gång på gång blockerar vägarna och hindrar hjälpinsatserna.

Långt borta i en helt annan del av världen har Mia Haglund Heelas fått en chans att hämta andan. I föräldrahemmet på Hovslagaregatan i Smedjebacken har hon smakat på såväl jul- som nyårsfrid.

Men det här är inte hennes vardag. Den har hon nere i Pakistan. I augusti förra året flyttade hon dit tillsammans med sin familj.

Där tillträdde hon posten som chef för den internationella biståndsorganisationen Plan:s arbete i Pakistan.

Att hjälparbetet skulle komma att ändra karaktär i en drastisk bemärkelse hade hon förstås inte en aning om då.

- Jag satt och åt frukost på lördagsmorgonen den åttonde oktober när huset vi bor i började gunga.

- Jag visste inte vad som hände, om det var jag som var yr eller vad det var, berättar Mia.

Hennes man och son var bortresta den här dagen. Reglerna gör att de med jämna mellanrum måste resa fram och tillbaka över gränsen för att förnya visumet.

Att det var frågan om en jordbävning förstod Mia ganska snart.

-Men jag hade inte en aning om omfattningen och ringde runt för att få en bild av läget.

På söndagens morgon reste hon till staden Balakot. Längs vägen fanns fullt med döda kroppar. Gradvis tonades de fasansfulla effekterna av jordbävningen fram.

Världen drog efter andan och bevittnade ytterligare en katastrof.

Den här gången tog naturkrafterna sikte på ett av världens folkrikaste länder. Ett land med stora sociala klyftor, där 40 av landets cirka 160 miljoner människor lever under fattigdomsstrecket.

Eftersom Plan sedan åtta år har personal på plats i den norra jordbävningsdrabbade delen av Pakistan var insatserna i gång ett par timmar efter skalvet.

Räddningsinsatserna har utförts under mycket svåra förhållanden. Hela tiden har det handlat om en kapplöpning mot vinterns ankomst. Därtill har det sedan den åttonde oktober registrerats närmare 1 500 efterskalv.

-Det har varit flera kraftiga skalv. På luciadagen uppmättes 6,7 på Richterskalan, och så var det en jordbävning på juldagen som låg över sex på skalan.

-Människorna som lever i bergstrakterna är tåliga och inte vana med centralvärme. Men det finns förstås en gräns för vad dom klarar.

Även om Mia Haglund Heelas deklarerar att hjälpbehovet är enormt och kommer att fortsätta vara det under lång tid framöver slår hon dock fast en sak.

-Det råder en stor aktivitet för att hjälpa befolkningen. Alla stora hjälporganisationer finns på plats och landets militär gör en stor insats för att röja upp vägar.

-Det är ett ordnat kaos i en kamp mot klockan, beskriver hon.

Arbetet görs mot tuffa odds. Vägar som den ena dagen är farbara för hjälptransporterna kan nästa dag vara blockerade, av jordskred eller snömassor.

Mia berättar om en by med 650 personer som utplånades helt.

- Byn begravdes i ett jordskred.

Hon nämner också det svenska räddningsverket som svarat för stora insatser.

-Räddningsverket har bland annat bidragit med 10 000 millitärfiltar och ett antal större militärtält som använts till skolor för 800 barn.

Att starta skolverksamhet är viktigt för att bearbeta barnens traumatiska upplever.

- Barnen mår dessutom bra av att vara i tälten eftersom de slipper oron för att byggnaden ska rasa samman.

De svenska vintertälten är exklusiva i sammanhanget. De allra flesta av de drabbade tvingas nöja sig med enklare tält som i bästa fall skyddar mot vinden.

-Tälten är samtidigt bara en nödlösning eftersom skyfallen omvandlar marken till gyttja.

I möjligaste mån försöker Plan se till att biståndspengarna används till att köpa upp tält och filtar tillverkade inom landets gränser.

- Det är för att vi samtidigt ska medverka till att få i gång ekonomin.

Hennes "egen" budget uppgår till sju miljoner dollar.

Mia talar om svårigheterna att balansera hjälpinsatserna.

-Det skickades bland annat ner enorma mängder med kläder, mer än vad det fanns behov av.

På vissa platser uppstod små berg av kläder. Kläder som inte kom till annan användning än att en del försökte använda plaggen som bränsle.

HARRI KRIIKKULA FOTNOT: PLANS INSAMLING FÖR BARNEN I PAKISTAN KAN GÖRAS PÅ PG 90 07 31-1

Mer läsning

Annons