Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Mer hysteri än poesi

Annons

LitteraturNär jag recenserade Lukas Moodyssons förra diktbok Vad gör jag här, konstaterade jag att det undrade jag också.

Bokens långa dikt bjöd på en tämligen pubertal förvirring kombinerat med en tröttsam jagfixerad pratighet som inte imponerade.

Dikten visade ett panorama över Sverige filtrerat genom ett alltför ivrigt och omoget temperament. Gå och se hans filmer i stället, rådde jag, med den då aktuella Tillsammans i åtanke.

Nu, fyra år senare, har nästa diktsamling hamnat i mina händer och jag hoppas att diktaren har mognat, att engagemanget och energin tagits bättre tillvara.

Desperationen efter sammanhang, de panorerande överblickarna och hastiga kastningarna känner vi igen från tidigare.

I ett andetag berättas hur han i barndomen klättrar upp i ett äppelträd och leker kolibri och hur Mengele och Eichmann träffades i Argentina.

Död och likmaskar är frekventa ovälkomna gäster; kosmetika är ingenting för den lidelsefulle herr Moodysson.

De apokryfiska böckerna i Bibeln är de som sorterats ut för att de ansågs som svåra och av lägre andlig rang.

Moodyssons nästan självförbrännande medkänsla för de, och det, utstötta följer honom när han nu tar steget för att finna en ordning, renhet eller andlighet i en plågad och åtminstone potentiellt vacker värld där "råttorna gnager fram en ikon ur soporna":

jag sitter i det vita dammet nedanför en ruin av ett tempel jag

sitter helt stilla jag lever av att sälja till turisterna

ur den ena korgen säljer jag ikoner och krucifix ur den andra säljer jag kortlekar med pornografiska motiv/.../

I arbetet med att gnaga fram en ikon försöker han ofta fånga medvetandeströmmen och följer den unge Ekelöfs råd att "krossa bokstävlarna".

De resulterar alltför ofta i svårpenetrerade ordkaskader och poetisk jello.

Att återge medvetandeflöde litterärt innebär inte att man kan bortse från rytm och komposition. För ett mästerligt exempel på hur det bör gå till hänvisas till Molly Blooms avslutande monolog i James Joyces Ulysses.

Moodyssons poesi har gott om värdefullt bränsle i sin frenesi och energi. Grundproblemet är frånvaro av form och komposition.

Dessa dikter är mer ett eruptivt utkast än färdig poesi, det behövs ett steg till innan de blir mer än anteckningar som alltför sällan berör.

I nuvarande form framstår greppet att skriva "en dag är jag inte här" sjuttiofem gånger i rad mer som hysteri än poesi.

ANDERS LAGERQUIST

Mer läsning

Annons