Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Mer action i Ingmarsspelen

Annons

Sedan det stora återupplivningsprojektet inleddes, när Ehnmark 1995 gjorde stora förändringar i regi och berättarsätt, har förändringarna fortsatt med finputsningar varje år.

För Ehnmark har det arbetet utgångspunkten i ett inre visuellt sökande, mer än årliga närläsningar av texten.

- Ur min horizont är Ingmarsspelen en lång väv där Rune Lindströms berättande mellan scenerna är tråden.

- I framställningen har vi möjlighet att jobba med en stor scenplats och många människor. Min "bildsyn" av hur det skulle kunna gå till skulle försvåras av omstudier av texten, säger Ehnmark.

Hon är ute efter ett "snabbare" och "roligare" spel. Med citationstecknen ska förstås att Ehnmark inte bokstavligen menar att repliker ska sägas snabbare i år. När hon får förklara sig närmare tycks det handla om en sorts tydlighet och höjd medvetenhet - en nästan stanislavskijsk ambition om psykologisk trovärdighet i varje detalj.

- Jag skulle gärna ändra i texten, men det är en styrelsefråga. Vissa partier är inte bra. Jag har synpunkter på trovärdigheten och långsamheten. Jag skulle vilja gå till Selma Lagerlöfs roman istället, säger Ehnmark.

- Det skulle det behöva hållas folkomröstning om i hela bygden. Folk på bensinmacken ville diskutera enskilda repliker med mig, säger Lasse Pierrou.

Han debuterade som predikanten och katalysatorn Hellgum förra året. Han hade krita på macken. Personalen skrev upp krediterna på "Hellgum".

Martin Lindström, en slitstark Ingmar Ingmarsson, anser att ensemblen år från år bygger vidare på det som började bli riktigt bra i de sista föreställningarna året innan. Men gestaltningen förändras också av att skådespelare kommer till spelet med nya ambitioner för varje ny svit, och att de lagt ytterligare ett års erfarenheter till sina liv.

- Ingmarsspelen är en rit också. De äger rum i bygden där de ägde rum. De fungerar som påminnelse och pekar på en aktuell konflikt mellan att bryta upp och vara kvar. Det kan dagens publik också spegla sig i, säger Lindström.

- Pjäsen ställer frågor om hur man ska se på utopier och tvingar publiken att hitta en relation till sin gudstro. Hellgum är inte bara en sektledare. Han säger också bra saker, säger Pierrou.

Den typen av öppningar har flera av skådespelarna sett. Det är oklart om slutet är lyckligt eller olyckligt, anser många. Det krävs mer av dem som lämnar bygden än av dem som stannar kvar. Samtidigt bejakar möjligen utvandrarna ett livsförverkligande.

Ingmarspelen har i sin öppenhet en framåtrörelse mot Hemkomsten, del två av berättelsen som Rune Lindström planerade men aldrig skrev.

JENS RUNNBERG

Mer läsning

Annons