Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Medkänslan har gått under jorden

Annons

Hur ska vi kunna stå till svars inför våra egna samveten när sjukhus och vårdcentraler läggs ned och kommunernas omsorgsplikter inte respekteras av varken politiker eller tjänstemän.

Hur ska jag inför mitt inre kunna stå emot makthavarnas undanflykter om brist på medel till något så viktigt som att följa socialtjänstlagen. Varje individ har rätt till ett boende eller stöd i sitt boende och i sitt liv så att tillvaron blir dräglig.

Säter är en trästad som man försöker få turister till. Vi har ett unikt mentalvårdsmuseum. Vi har en budget för socialförvaltningen som inte kan tillåta en psykiskt funktionshindrad kommuninnevånare tillfälligt stöd i form av närhet till stöttande personal. Ändå är detta stadgat i socialtjänstlagen.

Varför ska de som får panik utom tjänstetid vara hänvisade till ett sjukhus som inte tar emot förrän man ska obduceras, och varför ska en förtvivlad människa behöva telefonera till ett boende som inte kan erbjuda en plats i en soffa?

När socialstyrelsen yrkar på inventering av människor med psykiskt funktionshinder, så säger en del av Dalarnas socialchefer att det inte behövs i en så liten stad.

Bakom detta påstående ligger deras mening att behovet av jourverksamhet för psykiskt funktionshindrade är så ojämnt och litet att man utan dåligt samvete kan strunta i det.

Vi visste inte hur bra vi hade det när Björkgården i Säter på ett mycket provisoriskt sätt tog emot oss.

Vi jobbade då för att få lite bättre möjligheter. Men det som vi kallar tillfälligt boende för oss som lider av återkommande perioder av skräck och förvirring togs i stället helt bort för något år sedan med förklaringen att kommunen måste prioritera dem som behövde ett mera stationärt boende i ett rum på Björkgården.

Vill Säters kommun att vi ska acceptera att det inte finns den hjälp vi behöver därför att annan form av funktionshinder prioriteras?

Det kan liknas vid att förklara för en hjärtpatient att han inte kan få hjälp därför att man byggt ut lungsjukvården. "Men ge inte upp, vi har det på dagordningen", brukar de ansvariga säga. "Du, vi jobbar på det. Du som är så duktig och kämpar så bra, håll ut. Din tur kommer."

Men jag har slutat hoppas. Även om regeringens psykiatrisamordnare Anders Milton får fram pengar till 2006 så finns inte viljan. Det har under hela mänsklighetens historia funnits en ovilja att hjälpa dem som har ett själsligt lidande.

Förutom tron på schamaner som man hade en aktning för så är det så pass skrämmande att tänka sig att få en psykos och rent av bete sig konstigt, att alla med inflytande på ett besvärjande sätt negligerar det psykiska lidandet för att de tror att det på så sätt försvinner.

Det man inte behöver se, det finns inte. "Om vi inte låtsas se dem så tar de sig nog i kragen. Föresten har vi ju inga pengar."

Det konstiga är att vår närmaste kommun Hedemora har jourverksamhet och en personalstyrka som är större för att täcka behoven för en betydligt mindre brukarskara.

Så det går inte alltid och säga att vi inte är sämre än någon annan.

Vart tar alla pengar vägen? Vart tog välfärden vägen? Var kommer alla de som har femhundratusen i inkomst per år ifrån. Vi har i Sverige allt fler med den årsinkomsten parallellt med en ökning av fattiga barn och vuxna.

Det är något som inte står rätt till. Lojalitet, medkänsla och samvete har gått under jorden och tagit med sig pengapåsen.

Iréne Reenberg

Mer läsning

Annons