Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Med passion för mat

Annons

Amira "Mira" Zubcevic öppnar dörren till lägenheten och tar emot mig som om vi redan känner varandra. Jag känner mig välkommen. Hon utstrålar glädje, värme, kraft och en enorm livslust. Hennes kroppsspråk är levande och hon skrattar ofta och gärna.

Amiras passion är matlagning, all sorts matlagning. Att titta på när andra gör i tv-rutan, att läsa om i böcker och tidningar och att tillaga själv. Hon klipper ut recept och sparar och är inte rädd att prova nytt.

- Det är mitt stora intresse, säger hon men erkänner att i början var hon något tveksam till den svenska maten.

- Nu lagar jag mest svensk mat.

Blodpudding är faktiskt det enda hon inte äter.

- Jag provade en gång, men det gick inte, säger hon.

Surströmming är däremot en favorit.

- Jag åt fem stycken första gången, det är så gott.

För Amira är matlagning terapi, glädje och nära på en kärlekshandling. Hon lärde sig kokkonsten av sin mor i tonåren. Var med och lärde sig hur det skulle göras.

- Ja, sade jag till mamma. Jag ska laga maten. Men jag vill att folk ska komma och äta upp den, minns hon.

Och så är det fortfarande, hon älskar att bjuda vänner på mat och dela med sig av det hon har.

Maten ska inte bara smaka bra, den ska även vara en njutning att se på.

- Det är viktigt att servera maten fint, även om det bara är kokt potatis, då blir det också gott, menar Amira.

Den senare tiden har Amira blivit något av en lokal kändis efter att hon deltagit i Dalaradion och riksradion med ett recept på bosnisk äppelkaka i en serie om ny mat i Sverige.

Efter uppmärksamheten på radion har det varit en strykande åtgång på den på Wienerkonditoriet där hon arbetar sedan åtta år.

Amira, eller "Mira", som hon kallas av sina närmaste och vänner, är född och uppvuxen i bosniska Trebinje, en stad i storlek med Hedemora. Både hon och hennes man Esad, har sina rötter i staden sedan generationer tillbaka.

De levde ett behagligt liv med sina två döttrar, han var en av de yngsta bankdirektörerna i staden, hon var sekreterare på ett elbolag sedan 20 år.

De hade just flyttat in i en ny stor fin lägenhet när kriget på Balkan bröt ut i oktober 1991. De höll ut i två år men i februari 1993 insåg de att de var tvungna att fly.

Amira blir allvarlig när hon berättar. De fick två dagars varsel.

- Vi fick inte stanna. Andra skulle flytta in.

Vad tar man med sig, hur tänker man när man ska packa för flykt?

Amira går fram till de ljusa, tunna gardinerna som hänger i fönstret i lägenheten, nyper lite i dem.

- Jag tog med mig de här. Jag hade de i resväskan när vi kom hit.

Hon skakar på huvudet, funderar över det galna i att ta med sig gardiner när man flyr för sitt liv.

- Kanske var det för att jag fått dem av min mamma, säger hon. Det är svårt, man tänker ingenting när man är på flykt.

Lite foton av barnen kom också med, men det mesta av personliga ägodelar spreds för vinden när de nya hyresgästerna flyttade in.

Med sig på flykt hade Amira och hennes man sina egna barn, men också en systerdotter.

- Hon var på besök hos oss över helgen, men kunde inte åka hem till Mostar där hennes föräldrar bodde.

Det skulle dröja fyra år innan systern och hennes dotter kunde återförenas.

Flykten gick via Serbien, till Makedonien och Polen. När de kom till Sverige hamnade de först i Ystad, och kom sedan till Hedemora som nu har blivit hemma.

I början gick tankarna ofta tillbaka till Bosnien.

- Vi ville inte ha asyl, vi skulle ju åka tillbaka, minns Amira.

Men så insåg hon att det nog inte skulle bli så. Döttrarna gick i skolan och lärde sig svenska. Och de behövde hjälp med läxorna.

- Då insåg jag att det var allvar. Det var bara att sätta igång att lära sig språket.

Det ena ledde till det andra och efter praktik på Wienerkonditoriet, är hon sedan åtta år anställd på deltid. Den dagen hon klev in på kaféet och frågade efter ägaren Margot Lundström var något av en lyckodag. Hos henne har hon fått hjälp, stöd och en god vän.

- Det är viktigt att man känner trygghet någonstans och det gör jag hos Margot, säger Amira.

Amira bestämde sig för att göra det bästa av sitt liv, att inte låta det mörka ta över.

- Ibland är det upp och ibland är det ned. Men man måste kämpa. Allt blir bättre, man måste tänka på det. Vi kan bygga något, det blir ljusare tider.

- Ibland är det som hände svårt att acceptera. Men det viktiga är att vi är tillsammans hela familjen, att vi överlevde och är friska.

- När jag tänker bakåt tänker jag: "Är det sant att vi överlevde". Men man gör det, man kämpar och kämpar, säger Amira med den glöd som genomsyrar henne.

Hon känner inget hat mot de människor som tvingade henne på flykt. Hon menar att det är politikerna som vill ha krig, de som utför deras order är svaga människor som inte själva kan förstå innebörden i sina handlingar.

- Min mamma sa att om någon gör dig illa, gör inte samma sak tillbaka. Jag kan inte hata.

Amira ser framåt istället.

Äldsta dottern studerar ekonomi i Karlstad och den yngre tar studenten i vår. Hon flyttar troligen också för att studera på annan ort.

- Det blir bara jag och min man. Det kanske blir som i början innan barnen kom, vi blir kära på nytt, säger hon skrattar. Då får vi tid att resa och göra annat som vi ännu inte gjort.

Jag får en kram när jag lämnar lägenheten. Amiras öde berör mig, hennes kraft stärker mig.

EVA LANGEFALK

Mer läsning

Annons