Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Med öga för att spåra brottslingar

Annons

Allt börjar få ett sammanhang. Lagar och paragrafer som tidigare bara varit bokstäver på papper ska omsättas i praktiken. Anders Nordlander har kommit en bit på väg mot en framtid som polis i Dalarna.

- Jag ser jättemycket fram emot den här terminen. Det är nu det börjar på riktigt. Många säger att det är den roligaste terminen. Vi börjar komma in mer på polisiära uppgifter, säger han, och får medhåll från klasskamraten Peter Segeblad, också han från Falun:

- Allt börjar sys ihop. Det är en kombination av allt från fysisk greppteknik till att tolka lagen.

Dagen före vårt besök var det inbrott på Görans livs. Fönsterrutan på polishögskolans alldeles egen övningsaffär var krossad och Anders Nordlander och hans klasskompisar upptäckte en blodfläck på glaset. Vad skulle de göra?

Ingen var riktigt säker då, men nu ligger händelsen till grund för vidare diskussioner. Och det gäller inte bara en genomgång av vad lagen säger.

- Hur kände ni när ni kom till brottsplatsen?, undrar Ulla Gahm, psykolog och beteendevetare som lär blivande poliser att hantera stress.

Svaren är eftertänksamma. Gärningsmannen var visserligen inte kvar och brottsoffret Göran behöll sitt lugn, men nog går det att hitta faktorer som kan utlösa stress: Att inte hitta tillräcklig bevisning och därmed inte kunna lösa fallet, att missa något, att råka förstöra spår, att hantera nyfikna åskådare på brottsplatsen...

Förväntningarna på polisrollen är höga - från samhället, myndigheter, brottsoffer, media. Brott ska lösas, på rätt sätt - och under tidspress. Och situationerna är ofta av mindre trevlig karaktär, eller som en kille i klassen uttrycker det:

- Det är inte precis banlonpolo och myspyjamas där ute.

Efter en första lektion om stresshantering tar klassen rast och går ut i septembersolen. På andra sidan en stor gräsplan springer, hoppar, klättrar och kryper ett annat gäng. Hinderbanan är en klassiker som består. Ett stenkast därifrån har det hänt en trafik-olycka. Fast inte på riktigt förstås. Det är mycket som är på lek på polishögskolan, men alltid med allvar i botten.

- Jag längtar verkligen efter att få komma ut och jobba, säger Anders.

Under vårterminen gjorde han sin första praktikvecka, på polisstationen i Borlänge. Några dagar med utryckningen och några med utredningen. Det gav en inblick i vad som väntar.

- Det är mer skrivbordsarbete än jag trodde, säger Peter, som gjorde sin vecka i Falun.

- Ja, kravet på att dokumentera är ju inget man ser utifrån, säger Anders.

Vad tror ni är svårast med yrket?

- Att tänka samtidigt som man handlar i stressade situationer. Det ska gå fort och det ska bli rätt, säger Peter, innan han ger sig av för att äta lunch.

Anders hinner också med en matbit, men får sedan bråttom iväg - för att slappna av. En gång i veckan lägger han sig platt på golvet i ett klassrum och känner kroppen bli slapp och tung, under inspelad handledning av den mentala träningens frontman, Lars-Erik Uneståhl. Alla i klassen ska varje vecka ägna 20 minuter av skoltiden till detta. Och nog släpper spänningarna.

- Jag fattar inte att du inte somnar, säger en tjej till en annan.

- Det är inte så lätt när andra snarkar, blir svaret.

Efter att ha delat på lite godis och fnittrat åt interna skämt ligger de där, knäpptysta. Knyter händer och slappnar av. Sträcker på sig och slappnar av. Tills 20 minuter har gått och det är dags att återgå till verkligheten. Och där gäller som bekant inte banlonpolo och myspyjamas.

Nej, där har det varit inbrott, och nu är det kriminalteknikläraren

Lennart Larssons tur att ta över rodret.

- Hur gjorde tjuven för att komma in på Görans livs? Tänk efter var ni skulle ha satt händerna för att klättra in genom fönstret, och pensla där.

I handen håller han en pensel med sotpulver. Lennart Larsson penslar, och fram kommer synliga fingeravtryck, som med hjälp av en bred tejpremsa sedan förs över till ett papperskort.

Läraren låter klassen inspektera fingeravtrycken på närmare håll, medan han berättar om när han säkrade fingeravtryck hemma i en persons bostad.

- "Det är ju nästan som på riktigt", sa hon. Hur då menar du, sa

jag. "Ja, som på tv", svarade hon.

KARIN WALLÉN

Mer läsning

Annons