Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Måste han slåss mot cancern ensam?

Annons

- Ska jag sätta en cancersjuk elvaåring ensam på tåget till Akademiska i Uppsala och behandlingen där, frågar sig Rickards mamma Anita Back.

Det är nämligen inte bara själva behandlingen med cytostatika som är väldigt påfrestande för Rickard. Lika jobbiga är ofta dagarna efter, då medicinen ger biverkningar av olika slag.

Nu senast kom han hem med fullt i blåsor i munnen och kunde knappt äta på flera dagar. Dessutom blir han fort trött och vill som oftast att han och mamma Anita ska gå och lägga sig en stund och gosa med varann.

Annat var det innan den lömska sjukdomen kom smygande med oförklarliga blåmärken på benen. Då var Rickard en pigg och sportig kille, som älskade att spela fotboll, handboll och att åka skateboard.

Det är han fast besluten om att bli igen. Väl införstådd med att behandlingen måste pågå i två till två och ett halvt år.

Så Rickard är inte den som klagar. Han finner sig i allt läkarna säger och gör. Men en sak vet han bestämt och det är att mamma måste vara med!

Det var ett blodprov på vårdcentralen den 17 december i fjol som avslöjade den grymma sanningen. Rickard hade fått cancer i blodet, och kördes samma kväll via Falu lasarett till Akademiska sjukhuset Uppsala.

Familjen chockades av beskedet och Anita sjukskrevs av sin läkare för att kunna följa med och stötta Rickard. I första hand maj månad ut, men som hon trodde med möjlighet till förlängning så länge Rickard behöver det.

- Knappt har jag hunnit få huvudet ovanför vattenytan förrän nästa chock kommer som ett brev på posten, berättar Anita.

Det är försäkringskassan som meddelar att hennes sjukpenning kommer att dras in från och med den 23 april.

Eftersom hon sålt sin barnklädesaffär betyder det att hon måste ut och söka jobb för att klara av att försörja sig och sina barn.

Men det betyder också att hon inte längre kan vara med och stötta Rickard under hans upprepade behandlingar i Uppsala och Falun. Och det trots att han drabbats av en synnerligen aggressiv cancer och egentligen skulle ha behövt genomgå en benmärgstransplantation.

Tyvärr var det ingen i familjen som passade som donator åt Rickard, och läkarna beslutade då att försöka medicinera honom frisk. Men det tar på krafterna och han har hittills bara kunnat vara i skolan nio dagar på hela terminen.

-Det är Rickard som är sjuk, men hela familjen är drabbad av sjukdomen, förklarar Anita.

Det gäller inte minst Rickards syskon Martin, 13 år, och Frida, 9 år, som hela tiden måste anpassa sig till sjukdomen.

Barnen bor i vanliga fall varannan vecka hos mamma Anita och varannan vecka hos pappa Dennis. Men nu gäller det hela tiden att kompromissa för att skydda Rickard, så fort någon blir det minsta förkyld eller sjuk på något annat sätt.

- På försäkringskassan är det kalla handen, då mitt läkarintyg handlar för mycket om Rickards sjukdom, förklarar Anita.

Inte heller kan hon förlita sig på lagstadgade 60+60 dagar för vård av sjukt barn då de inte räcker till. Men hade Rickard saknat möjligheter att bli frisk hade hon kunnat få assistansersättning.

Anita tänker överklaga försäkringskassans beslut. Men hon har ändå tvingats anmäla sig till arbetsförmedlingen för att inte falla ur ramarna alldeles. Vad som händer om hon blir erbjuden jobb eller tvingas gå en arbetsmarknadsutbildning vågar hon knappt tänka på i dag.

- Jag har förstått att min enda chans att få vara sjukskriven är att jag stämplas som psykfall med en massa medicin och fullt upp att ta hand om mig själv, förklarar hon.

Men vad ger då en psykstämpel i förlängningen för signaler om hennes lämplighet att stötta ett cancersjukt barn? Det är Rickard som är sjuk och behöver hennes stöd, och för att kunna ge det måste hon få vara hemma hos honom.

- Det skulle räcka med att antalet dagar för vård av sjukt barn kunde utökas vid behov. Då kunde jag fortfarande få vara frisk men ändå ges möjlighet att hjälpa Rickard klara av behandlingen på bästa möjliga sätt.

Fotnot: Rickards pappa Dennis Alfredsson fick redan i februari sin sjukpenning indragen av försäkringskassan. Tack vare en snäll arbetsgivare och ett trasigt knä har han klarat av situationen och kunnat ta sin del av ansvaret.

Mer läsning

Annons