Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Margareta Sarri kartlade sina förmödrar och skrev boken Kedja – kvinnoliv i fem sekler

/
  • ”Jag gillar att rota i historia, och ville få fram kvinnorna,” säger Margareta Sarri.

Hon har skrivit om sina förmödrar – forskat i kladdiga kyrkböcker där nersupna präster räknat fel, och ibland bara satt streck både för hustru och häst.
– Det är viktigt att veta vem du är och var du kommer ifrån. Annars lever du på ett gungfly, säger Margareta Sarri som var blyg tills hon plötsligt reste sig upp och sade ifrån, 32 år gammal.
Hennes bok börjar och slutar i Säter.

Annons

– Det ska bli skönt när det är över, så att jag får tid att skriva igen, säger Margareta Sarri som läst många korrektur på nya boken, letat illustrationer, och klarat av släppfester i Borlänge och Falun. Första advent är det dags hemma i Säter.

Hon debuterade 1971, 26 år gammal, med romanen Då Simon Fjällborg med flera kom till insikt. Den handlar om kulturkockar mellan renägare, hästlappar och storsvenskar i en fjälldal.

Sedan dess har hon varit författare på heltid. Boken om sina förmödrar har hon hållit på med i 20 år, harvat med, som hon själv säger. Men inte hela tiden, Margareta Sarri har varvat sina efterforskningar med att skriva åtta andra böcker.

– Det är svårt att släktforska. I slutet av 1980-talet gick jag en kurs, men det värsta är att kyrkböckerna i Norrbotten är så kladdiga. Prästerna var ju nersupna, de fick brännvin som en del av lönen, och det behövdes säkert för det var groteskt ödsligt och eländigt där uppe då, säger Margareta Sarri.

Att hon med möda lärt sig tyda 1700- talets handstilar hade hon ingen nytta av när hon kom till 1600-talet. Då skrev man annorlunda.

Ofta är det inte bara svårläst utan även fel i kyrkböckerna. En förklaring kan vara namntraditionen, att varannan generation hette exempelvis Mickel Jönsson och varannan Jöns Mickelsson. Det var lätt för prästerna att röra ihop det.

Vid två tillfällen tog det stopp helt och hållet för Margareta. Då anlitade hon proffs.

– Det finns firmor som hjälper sådana som mig att komma vidare. Lands-arkivet i Härnösand hänvisade mig till en duktig kvinna.

Författardrömmen hade Margareta redan som flicka. Varifrån hon fick idén vet hon inte riktigt. Som liten var hon blyg och tafatt, och det satt i länge.

– Jag vet precis när jag upptäckte att det gått över, säger Margareta och berättar om när hon började studera på Stockholms universitet som 32-åring.

Hon flyttade ner från norrbottniska fjällbyn Nikkaluokta till Märsta med två små barn. Det var mycket bestyr, både med flytt och med barnomsorg, men hon fixade det. Och en dag satt hon där på en föreläsning i litteraturvetenskap, med två killar i 20-25-års- åldern som störde föreläsaren, som inte förmådde säga ifrån.

– Jag räckte upp handen och höll ett brandtal om vilka ohyfsade snorungar de var ... sedan insåg jag att blygheten hade gått över.

De unga männen bad om ursäkt och satt kvar, knäpptysta.

Margareta Sarri trivs numera med att berätta om sig och sitt skrivande vid författaraftnar och annat.

Den nya boken är hennes nittonde och spänner över 500 år. Margareta Sarri följer alltså kvinnolinjen, den är ju säkrast. Men hon vill också lyfta fram kvinno-öden – vardagens slit, död i barnsäng och anklagelser för häxeri, men även berättelser om framsteg, förälskelser och okuvlig kamp i med- och motvind under karga villkor i Norrbotten.

Dessutom hade hon redan tidigare skrivit om tre män i släktträdet, bland annat om morfar som hon aldrig träffade. Han målade och hon såg en syskonsjäl eftersom de var de enda konstnärliga i släkten.

Nu har hon gått elva generationer tillbaka, mormors mormor ock så vidare ... Den äldsta kvinnan hon kunnat sätta namn på är Ingrid Andersdotter som föddes 1673, vad pappan hette är ju klart, men det finns flera Anders att välja på, och någon mamma har Margareta inte kunnat vaska fram. Hustrun var dessutom ofta bara ett namnlöst streck i kyrkboken, precis som hästen.

Margareta Sarris mamma kommer från Kiruna, mormor hette Stålnacke, en av många i trakten.

– Jag skulle gärna vilja veta varifrån de kom, när de på 1600-talet flyttade upp för att arbeta i Svappavaara- gruvan, men det fick jag inte fram. Jag låter boken börja och sluta i Säter, eftersom jag bor här. På 1600-talet var Säter en bruksort, tre smeder flyttade härifrån, norröver.

Själv flyttade Margareta Sarri till Säter för elva år sedan. Hon fick bröstcancer 2002 och strålbehandlingen gjorde henne mindre stresstålig och mer ljudkänslig.

– Prognosen var ju osäker, jag visste inte om jag skulle leva mer än ett halvår, så jag bestämde mig för att släppa lös och började dricka vin till maten och äta mörk choklad ... sedan fick jag en bra prognos och fick lov att sluta med det för att inte få skrumplever, lite synd faktiskt, det var mysigt.

Margareta bestämde sig dock för att hon inte trivdes i Märsta. Hon ville någonstans där det inte luktar flyg- fotogen, där det är tyst, där det finns utsikter och en sjö, och dit Stockholms-tåget går utan byten så att de sex barnbarnen skulle kunna komma upp.

Hon nappade direkt efter att ha tittat på radhuset.

Och nu skriver hon på sin 20:e bok, hon har kommit 150 sidor, men blivit avbruten av fem korrläsningar och annat som har med utgivningen att göra.

– Jag har inte skrivit en rad sedan i juli och håller på att krypa ur mitt eget skinn. Bra dagar skriver jag fyra sidor, ibland blir det fyra rader, eller kanske fyra ord ... men minst fyra bokstäver måste jag skriva om dagen. Nu har jag tappat tonen och måste hitta den igen, säger Margareta Sarri.

Hon älskar att förbereda sina romaner, kan hålla på länge med att namna karaktärer och ge dem personlighet. Då är hon allsmäktig.

– Men jag vet aldrig var berättelsen landar, det roliga är ju att se vad som händer. Om jag visste slutet så skulle jag dö av leda, säger Margareta Sarri.

Läs Ragna Fahlanders tips om hur du börjar släktforska här

Läs DT kulturs recension av Kedja – kvinnoliv i fem sekler här

Läs fler spännande Pralinreportage här

Mer läsning

Annons