Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Månsken på accordionkurs

Annons

Musik ska byggas utav glädje... Farmor stampade takten, farfar snöt sig i skjortärmen och mamma log sitt allra mjukaste - den dan jag lyckades spela Spiskroksvalsen utan att "knappa" fel.

Um-pappa, um-pappa, det är så livat så, tam-tarampara, tamparampara, spiskroksvalsen gör mej så gla...

Jag var åtta år - och hade fått välja mellan en lillasyster eller ett dragspel.

Jag tog spelet.

Att det trots valet ändå kom en liten syster försämrade inte livet.

Medan nyblivna föräldrar bytte cellstoff på ungen sattes bälgaspelerskan i accordionkurs.

På trästol med spelsugna medelålders farbröder som redan kunde "lira" Månsken över Ångerman-älven.

- Jänta, sätt dig och spela!

Sa de som med möda sparat slantar för inköp av ett väldans dyrt dragspel. Det märkvärdiga instrumentet hade beställts per katalog och anlänt med posten.

En morgon i september dunsade den efterlängtade avin ner i postlåda 474.

Vi traskade i väg till fröken Persson på posten, som över hög disk lämnade ut fem kilo bälgaspel i smårutigrandig låda.

Ett dragspel från Hagströms dragspelsfabrik i Älvdalen. Skickat på post så långt ner i landet som från Dalarna.

- Nu får de för sina synder, tyckte postmästare Lavér med buskiga ögonbryn och smalstrimmiga läppar.

Vilka synder han menade förstod jag aldrig.

Han, Lavér, syftade kanske på moster Ingrid, en baddare på dragspel med repertoar som aldrig tog slut...

Moster var skicklig, hon behövde aldrig titta på knappraderna. Den ångermanländska månskensvalsen flöt oklanderligt när snabba fingrar nuddade klaviaturen.

Hon drog den ena valsen efter den andra, vad jag senare fått veta, både med bälg och läppar.

Moster var ingen dussinvara. Till vardags sur "gnällsippa" i fotobutik, på lördagskvällarna eftertraktad dragspelerska på logdanser och privata fester. Hon hade spelat sig igenom tre accordionkurser. Jag sattes i en, det blev

aldrig fler.

- Du, passa på och dra en låt, du har ju ett spel, säger de som någon gång hört och inte tröttnat.

Men bälgaspelet ett femradigt rart Hagströms Granesso med vita strimmor ligger ledsamt nedpackat i en garderob.

Till min sorg och saknad. Men kanske till grannarnas glädje. Vad vet jag...

Det har sagts mig att få öron orkar hänga med på två eller flera timmars stämningsfylld Rönnerdahl, speciellt om en ihärdig dragspelerska tar om och tar om, jag menar knäpper och knappar ömsom rätt och fel.

Min repertoar är inte speciellt omfångsrik.

Jag brukar starta med dansen på Sunnanö, växla över till Rönnerdahl, hoppa in på foxtroten Tro lilla hjärtevännen än finns det hopp, svepa fingrarna över We shall overcome, hylla en gryende morgon med, Din klara sol går åter upp - och kraschlanda med hambon Hip och hopp.

Det var troligen hambon som ställde till eländet med spelet.

Mitt i spelglädjen fastnade en "svarting" bland alla vita, knappar. Jag skruvade isär spelet, tryckte till en glipa, men...den svarta sitter fortfarande fast och ger ifrån sig ett mistlursljud.

Jag borde kontakta Hagström i Älvdalen, men vet inte om dragspelsmakaren efter decennier har intresse för ett grönt, femradigt Granesso som inte håller tätt...

BIRGITTA KNIFSTRÖM-NORDÉN

Mer läsning

Annons