Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

"Man får bjuda på sig själv"

Annons

Under senare år har Per-Martin Franked blivit lite av en kultfigur i Borlänges nöjes- och musikliv. Han är mannen som ligger bakom såväl Borlängebandens egna firmafester som de populära 60-tals-aftnarna.

Rollen som festarrangör är också en roll han är van vid och trivs i.

- Definitivt. Jag började redan under skoltiden att ordna pop-galor och skoldanser. Bland annat i Hagaskolan där lokala storheter som The Groovers, Hor-anges, Flippers, G-Men och många andra spelade. Det var roligt då och är lika kul än i dag, slår han fast och berättar omgående om de närmaste planerna på den fronten.

- Under våren drar vi igång 60-talskvällarna igen. Nu ska vi vara på Bolanche och det känns som ett lyft, säger han och ut-lovar i samma andetag en och annan renodlad Beatlestillställning.

- Garanterat. Jag har till och med fått förfrågningar om att arrangera Beatleskvällar också i andra städer. Om tio år får jag väl göra det på penionärshemmen också.

Just Beatles är gruppen som ligger denne 52-åring varmast om hjärtat. Något gruppen gjort i princip oavbrutet sedan början av november 1963.

- Då spelade Beatles i tv:s Drop-In och jag blev såld direkt. Helsåld. Dan därpå var jag till Ton skivbar på Borganäsvägen och köpte "Twist & Shout"-singeln.

Flower-powersommaren -68 drog Per-Martin till popkulturens smältdegel London och det första han gjorde var att leta reda på Abbey Road-studion där beatlarna höll till.

- Vi var en hel skock fans utanför studion när en lyxjaguar gled upp och ur klev Paul, John och Yoko Ono. Dom var mycket trevliga och tog sig tid att skriva autografer till oss alla. Självklart har jag namnteckningarna kvar än i dag och dom är värderade till 25 000 kronor.

Lika trevlig var Paul McCartney dock inte dagen därpå då den 17-årige Per-Martin letat sig fram till idolens bostad på Cavendish Avenue.

- Jag satt och hängde på muren utanför huset när Paul plötsligt kom ut och skrek "Get down from there" åt mig, berättar han inte helt utan stolthet.

Och kanske är det så att denna legendariska utskällning kom att spela roll även för Beatles själva. I alla fall vill Per-Martin gärna tro det.

- Antagligen var det jag som inspirerade Paul McCartney att skriva låten "Get back" som släpptes något senare, säger han med en rejäl glimt i ögat.

Vid den här tiden var poplivet i Borlänge också av det livligare slaget. Många av 60-talets stora band spelade i Folkets park och givetvis fanns Franked i publiken. Särskilt minns han en spelning med The Searchers.

- Dom röjde ordentligt på scenen och det smittade av sig på publiken så det nästan blev upploppsstämning. Till nästa konsert, med The Troggs, hade parkledningen anlitat brukshundklubben för att hålla ordning. Då blev det lugnt, minns han.

Per-Martin fick också tillfälle att umgås lite närmare med några av grupperna. Dels i egenskap av sångare i gruppen Kalis Grandmothers som lirade förband till Manfred Mann, dels som dryckesbroder åt Tony Hicks i The Hollies.

- Vi möttes efter en konsert och delade på en flaska Armangnac, avslöjar han.

Under ungdomsåren bodde han på Hagalund och gick de första skolåren på Tjärnaskolan. En period under vilken man såväl pluggade på lördagar som hade lärare av den "gamla stammen".

- Det fanns några riktiga hård-ingar i kollegiet på Tjärnaskolan som inte tvekade att rappa till oss barn ordentligt. Lyckligtvis fanns också några yngre lärare som vi istället såg upp till och nära nog fick till idoler.

En av dessa förebilder var "Röde Börje" Andersson som med tiden skulle bli en av Borlänges mest betydelsefulla poli-tiker. I grunden var han dock lärare, precis som Per-Martin själv för övrigt.

- Börje var toppen. På lördag-arna gav han någon av oss elever hedersuppdraget att gå till Fin-bageriet och handla munk åt lärarna. Då fick man en munk själv som skulle ätas framme vid katedern medan övriga klassen tittade på.

"Kuratorn" är ett annat namn minnesgoda Borlängebor känner Per-Martin Franked under. Bak-om denna pseudonym dolde han sig nämligen i både Per Bjurmans, Aftonbladet, och förre BT-krönikören Thomas Halvarssons kåserier.

- Titeln fick jag nog för att jag många gånger fått agera själa-sörjare åt kamratkretsen under blykepsförsedda söndagar. Men min roll i krönikorna var i princip påhittade skrönor, men en liten stomme av sanning fanns det i alla fall, avslöjar Franked och berättar historien om det gröna håret som utgjorde basen till en av dessa skrönor.

Han skulle gå på sin dotters konfirmation och hade upptäckt att håret grånat en aning. Räddningen blev en flaska hårfärgningsmedel. Vad han inte noterade var att bäst-före-datumet för länge sedan passerat.
- Efteråt upptäckte jag till min förskräckelse att håret hade blivit grönt.
- Det var bara att bege sig till kyrkan med grönskimrande kalufs. Svågern tyckte dock det såg häftigt ut.

Att få en sådan fadäs utlämnad i tidningsspalterna är dock inget som bekymrar honom.
- Nej, man måste ju bjuda på sig själv.

Och det är vad han nu precis har gjort.
Mannen som vägrar släppa greppet om 60-talet.

OLOF SCHÄÄF

Mer läsning

Annons