Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Mamma till sin mamma

Annons

I går besökte hon Falun för att berätta om sin uppväxt för socialtjänstens anställda i Borlänge och Falun.

Hon gläntade på dörren till en sjaskig tvårummare i Kortedala. Det är tidigt 70-tal. Det är mörkt i lägenheten - det finns nästan inga lampor. Det är tomt i kylskåpet - det är det nästan jämt. Det finns inga lakan i sängarna - det finns det aldrig.

I badrummet luktar det unket. Huller om buller har vita, blå och röda plagg kastats ner i badkaret, de har legat där i veckor. I stället för tvättmedel har Lisbeth hällt i lite duschkräm i tvättvattnet.

- Jag har ingen aning om att man inte gör så när man tvättar. Jag tror att jag gör rätt, säger hon.

Lisbeth har öppnat de mörka rummen till det som är hennes barndom. Sedan fyra år tillbaka föreläser hon om "De osynliga barnen", om hur det är att växa upp med en utvecklingsstörd mamma.

Hon inleder föreläsningen med att läsa högt ur sin nyutkomna bok. Episoden handlar om Lisbeths stora dröm som barn om en mamma som pysslar om henne:

- När min son önskar sig något i dag vill han ha en ny häftig dator. Jag ville få trygghet och kunna vara ett litet barn. I stället fick jag vara mamma till min egen mamma.

I skolan blev Lisbeth snabbt Lössbeth.

- Det var milt uttryckt ett helvete.

Under hennes tre första skolår stoppar ingen vuxen mobbningen. Skolläkaren konstaterar i en journal att Lisbeth är en "hackkyckling", att orsaken är att hon luktar illa och har smutsiga kläder och att när han ringer hem för att påkalla problemen blir mamman ledsen.

- Många förstod inte att hon var utvecklingsstörd, utan uppfattade henne mer som udda.

När Lisbeth kom hem från skolan och var ledsen för att hon blivit mobbad, slagen, så fick hon i stället för tröst, trösta sin mamma.

- Hon grät och kunde inte förstå att det var jag som hade det svårt. Jag fick lov att både försvara mig själv och trösta mamma.

När Lisbeth var sex år försvann hennes alkoholiserade pappa ut ur familjen. Mamman ville inte ha någon hjälp vare sig med barnen eller hemmet. Socialtjänsten var därför mycket försiktig i sin kontakt med familjen trots att man visste att flickorna for illa.

- Vi är dåliga på att se barnperspektivet, det finns en för stor rädsla för att kränka föräldern, säger hon.

Vändpunkten i Lisbeths liv kom med en plötsligt uppflammande kristen tro när hon var 16 år gammal. En tro som fortfarande finns kvar i hennes liv om än inte lika brinnande intensiv. Studier på en folkhögskola stärkte självförtroendet och tack vare terapi kunde hon sörja sin barndom och gå vidare.

- I dag är jag en människa som sticker ut för att jag väljer att sticka ut, säger hon.

ANN-SOFIE MASTH

Mer läsning

Annons