Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Lyckat lopp för vissa – osande otur för andra

Annons

Björn Eriksson går stelt, med bandage runt armen. Han har åkt från Mölndal bara för att delta i Turen, cykeltävlingen som går genom hela Västerbergslagens storslagna natur.

Men längre än till en av de första nedförsbackarna kommer han inte. En medtävlare kör om, de krokar i varandra och i hög hastighet tappar Eriksson balansen och faller till marken.
– I början kände jag inget, men efter 15 minuter kom skadechocken och då gjorde det fruktansvärt ont. Det värsta är att jag låg bra till.

Snabb tillbakafärd med funktionärer och ett antal stygn i armbågen. Hela högersidan är uppskrapad och den långväga resenären är låg. Inte förbannad, bara oerhört besviken.
– Det blev en kort men intensiv Finnmarkstur det här. Jag åkte 50 mil för att vara med i 20 minuter. Det är bittert, säger han.
I Stensbo kommer en ung kvinna med helt andra problem. En geting har stuckit henne på låret och sjuksköterskan Ulla Holm är snabbt framme.
Hon och kollegan Lena Panula lägger ett tiotal tabletter cortison i en liten mugg och blandar med vatten. Snabbt kastar cyklisten i sig brygden och kastar sig upp på cykeln.

– Ska du inte vila lite då, undrar Ulla Holm skeptiskt.
– Nej, det har jag inte tid med, får hon till svar.
I Sunnansjö sitter ett sällskap äldre damer och hejar på. De ser ut att trivas i solen och tittar förtjusat på när cyklisterna susar förbi, ut över vägen, där trafiken stoppas av funtionärer med flaggor.
– Det är roligt att titta när de har så bråttom. Hejar vi på dem kanske det går lättare att cykla, funderar Gunnel Jakobsson.
Alla är de överens om att Finnmarksturen är en trevlig begivenhet, i det annars lite sömniga samhället.
Gunnel Jakobsson applåderar så länge hon orkar, men blir efter en stund tvungen att vila armarna lite. Fundersam är hon också hur de som tävlar kan orka.
– De borde få betalt i stället för att betala, så jobbigt som det här ser ut att vara.
På andra sidan vägen sitter Hanna Milwertz framåtlutad på en pall. Varje cyklist som åker förbi påhejas hurtigt, ingen glöms bort.

– Det är kul att se deras reaktioner. En del blir så glada, säger hon.
Med jämna mellanrum blickar hon ner på en handskriven lista i knät, där namn och startnummer på ett dussin bekanta står.
– Är det inte hon som kommer nu? Nej...jaja, heja heja!
Inne vid idrottsplatsen är den första vätskekontrollen placerad. Men det är inte bara cyklisterna som lockas av bananerna, saltgurkan och bullarna.
Området bokstavligen kryllar av de små svartgula rovdjuren och bespisningspersonalen varnar stressade händer som greppar efter mat.
En kvart innan det berömda repet spänns upp, glider Carina Petralia från Uddevalla in på området. Hon är hyfsat nöjd, tar det lugnt vid vätskekontrollen och tar sig tid att berätta om sina mål.
– Till Skattlösberg ska jag väl klara.

Däri ligger just hennes personliga utmaning, det hon har åkt hela vägen till Dalarna för att klara.
– Jag är inte här för att tävla mot någon annan, utan för att tävla mot mig själv.
En utmaning så god som någon annan är backen upp till nästa kontroll i Skattlösberg. Området kan inte beskrivas som något annat än en idyll, med utsikt över skogarna och de gamla rödsnickrade stugorna.

Bara någon meter bredvid den inhägnade stigningen, står Saxdalingarna och spelar musik som tillsammans med omgivningen och det sista av en värmande sol inte kan bli en bättre bild av svensk sommar.
Där sitter också Christer och Karin Arnborg, med sommarstuga i Grangärde, och njuter.
– Jag ringde spelmannen Olle Wallman innan och frågade var de skulle vara. Musiken förgyller ju det hela, säger Karin.
De funderar om det inte skulle gå att locka hit fler försäljare. Underlaget finns ju rent publikmässigt och kanske även intresset för att handla lite prylar.

Sedan stånkar ännu en plågad motionär uppför grässlänten.
– Den här backen måste vara tung om man inte är vältränad.
Och visst är den det, det bevisar rösterna vid vätskekontrollen. Cyklarna ligger slängda i en driva på marken och ett gäng solglasögonförsedda män fördömer backen.
– Den är värdelös, säger någon.
– Usch vad jobbigt, säger en annan.

På en brits ligger Samuel Grip och får massage av Monica Bengtsson. Ömma muskler knådas ut och bredvid står köande och ser avundsjukt på.
– Det känns bra nu när man får koppla av lite, myser Grip.
Cornelia Ernstsson har slagit sig ner på en filt i det höga gräset tillsammans med gosehunden Lilleman och farmor och farfar, Margareta och Christer Ernstsson.
– Vi har kuskat runt på olika platser. Tävlingen är så folklig, det är inga märkvärdigheter.

Idén om försäljning längs banan har Leopold Vilhelmsson och Nils Wilhelmsson tagit vara på. I nederdelen av Krabobacken vid Haggens nordvästra strand har de ställt upp ett bord laddat med läsk.
– Affärerna går bra, konstaterar de.

De tävlande hinner inte stanna och handla, men väl stora delar av publiken. Medan svalkande dryck flödar hos åskådarna, flödar mjölksyran hos deltagarna.
Här är hejaropen kanske som mest viktiga, när kraften tryter och frestelsen att hoppa av och gå blir större och större.

Och det är lika överallt; hejarop, klappande händer och glada ansikten.
Statistiken må säga att Turen tappar deltagare. Men längs banan är beviset ställt utom allt rimligt tvivel.
Det här är en folkfest.

ANDREAS EMANUELSSON

Mer läsning

Annons