Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Lycka är att sitta i gräset på en fäbodvall

Annons

En önskan, som jag haft länge, har gått i uppfyllelse; att vara med om att buföra. På pingstdagen buförde tre djurägare från Loka sammanlagt trettio kor och kalvar till fäboden uppe i Risberg, en sträcka på åtta kilometer. Djuren skulle ledas i rep tills vi kommit ut ur byn. I skogen uppför berget kunde de kor som varit med förut, släppas fria.

Jag erbjöd mig att leda en ko, vilket visade sig vara svårare än jag hade trott. "Min" ko var yster och gjorde krumbukter. Hon ville inte gå dit jag ville. Folk och fä framför oss försvann i björkslyet. Innan sista ryggen försvann ropade jag att jag ville ha hjälp. En vänlig människa tog över, och jag kunde njuta av det jag såg i försommarskogen.

Ungefär halvvägs var det rast. Eftersläntrare inväntades och det bjöds på saft. När de två hästkarlarna smackade igång sina ekipage satte alla sig i rörelse igen. De som ledde kalvar var redan på väg. På flaket till en trilla, med utrustning som behövdes i fäboden, satt den yngsta deltagaren och sov med napp i munnen i en fastsurrad barnbilstol. Från hans familj var fyra generationer med och buförde.

Ena bondmoran inväntade två kor som betade i skogen. Jag inväntade henne och tillsammans gick vi sist av alla. Vi hade kommit in på en gammal, smalare del av buförsvägen. De övriga var ett långt stycke före oss. Till koskällors "klånkande" gick djur och människor målmedvetet uppför berget i den solbelysta skogen. På avstånd såg skaran ut som om den var från en annan tid. Jag ville hålla kvar känslan, men återkom till verkligheten när vi kom ut på den stora vägen igen.

En bil med släp, forslande kalvar som inte orkade hålla takten, försökte komma fram. En stund satt jag bekvämt med ryggstöd i åktrillan. Jag tackade ja när hästkarlen undrade om jag ville sitta en stund och vila benen. Han gick bredvid med tömmarna i händerna och styrde två hästar som var hopkopplade. Den ena var en livlig fåle som den äldre hästen inte tog så stor notis om. Men när de går tillsammans i en hage blir fålen tuktad, fick jag veta.

Luften blev svalare. Fäboden ligger på 600 meter över havet. I en glänta i granskogen såg vi Västerdalarnas fjäll med snöfläckar på topparna. "Där är grinden. Nu är vi snart famme", sa någon. Lycka är att sitta i gräset på en fäbodvall. Lycka är att andas sval, ren luft. Lycka är att känna harmonien och stillheten i fäboden.

I eldhuset bjöds det på kaffe, tunnbröds-smörgås och varm korv. Folk satt bänkade runt elden. Jag steg ut i dagsljuset och gick bortåt vallen förbi öar av blåbärsris i det nya gräset. Korta smörblommor och styvmorsvioler blommade. Midsommarblomster var på väg. Jag passerade ett diskskjul med tak och utan väggar där disken får torka i vinden. Vatten värms i en pannmur i skjulet. Från lagården hördes enstaka råmanden och en och annan dov klang från koskällor. Följande dag skulle korna släppas ut i skogen på bete.

En av kvinnorna i fäboden sa med en glimt i ögat: "Nu ska jag inte åka ner till byn förrän i september." Tack för att jag fick uppleva det här, trots mina bristande talanger i konsten att leda en ko.

Barbro Götesson

Mer läsning

Annons