Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Lustfyllda "mappies"

Annons

Än har hon inte tappat lusten...Jag vill och har lust till mycket mer. - Och det är faktiskt jobbigt, trallar Lill Babs, aktuell omslagsflicka i Stora Schlagerboken, ambitiöst uppslagsverk över svenska schlagersångerskor mellan 1954 och 1959.

Decenniet var i många avseenden en fantastisk period, där vi lite till mans och kvinns, på fullt allvar, trodde att vi skulle bli morgondagens lysande schlagerstjärnor.

Jag kvittrade med Slaktar Lasses svänggäng. På sommarturné till Smögen, på grus och vintervägar någonstans i Dalarnas avkrokar, på danskväll i Söpnarby loge, på Stråtenbo herrgård, med nybonad dansparkett och knastrande mikrofon.

Lill Babs och Siwan, plutade med munnar, viftade med skumgummiförsedda kjolar och smala resår-skärpsmidjor. Bild Journalen gav oss aktuell information om amerikansk och svensk glimrande, glittrande stjärnparad.

Aldrig i livet att vi i tankebanor kunde sträcka oss mer än till ett liv på tjugo vårar.

Men de vårar som följde föll bara på plats, vare sig vi ville eller inte. Tjugo, trettio, fyrtio...mogna plus och mer till...

Plötsligt var de så många vårar att vi inte orkade eller struntade i räkneverket.

Siwan, Lill Babs och alla andra i raden av 50-talets schlagerflickor begåvades med rynkor, valkar i midjan, närsynta eller långsynta ögon.

Och livet. Tja det rusade på...i en alldeles förfärlig fart, trots att mogna flickor på något sätt inte kände sig äldre.

- Tänker du inte? Tycker du inte? Ska du inte? Jaaa-så, iii-nte!

Problemet är inte åldern, utan lusten...att leva i ett nu, som samhällsbilden envist åldersgraderar. Tycker Lill Babs och vid hennes sida, rader av levnadsglada yrkeskvinnor, som varken lärt sig sticka eller sitta i en vrå och bara se på...

Lusten att jobba, sjunga, upptäcka nya sidor av sig själv, sin omgivning - ska den begravas vid en viss ålder?

...Det ska va tunna skivor av allt...

Innanför ytterskalet bor den trotsiga, som envist fortsätter att stylta fram i tillvaron.

- Vilka vansinniga klackar. Hur törs du? Tänk om du råkar ut för benbrott!

Omgivningen vill bromsa där fyrtiotalisten satt fart.

Som nydöpt "mappie", mogen, attraktiv pionjär, i nytt Amelia-magazin är jag och mina väninnor sedda som köpstarka turboshoppare.

Mappien är - hur det nu går till - feg och äventyrlig på samma gång. Jag läser mig till en rad rörande epitet...

Rik, akutsnål, generös, minnesrik, känslosam och hela röran ska ni veta - kan flyta upp när som helst.

- Asch! Det är ju det som är charmen med det hela, tycker Karin, Lilian, Britt och de andra.

De gråter och skrattar omvartannat, protesterar, famnar livet och gläds över sin dagliga benstyrka och kroppsbalans.

Mogna, erfarna, kunniga mammor, mor och farmödrar kvittrar vidare med full speed.

Och ursäkta mig...

Jag känner ingen som frivilligt tänkt sätta sig på övre medelålderns vissnande pinne.

GITTAN KNIFSTRÖM NORDEN

Mer läsning

Annons